Under kalla kriget tog byggandet av skyddsrum ett nytt kliv då man ville ha bättre skydd för civilbefolkningen. Man befarade att en atombomb skulle detonera i huvudstaden och därför dimensionerades vissa skyddsrum för att kunna stå emot en träff från bomben. Långt ned i urberget ligger detta skyddsrum, med gott skydd mot stötvågen från bomben men också skyddad mot radioaktivitet och stridsgaser.

Via portarna uppe vid OKQ8 börjar färden nedåt i berget med en god lutning på nedfarten. Tvätthallarna ligger till höger och efter en bit vidare ner i berget börjar “karusellen” som tar en till valfritt våningsplan. Utrymmet är enormt ,både i takhöjd och på bredden och detta för att skildra trycket från stötvågen efter en explosion.

Det ekar rätt bra i det stora bergrummet. Dammet ligger som ett skikt på en del av bilarna, som troligtvis har stått här under en längre tid. Stora ventilationsrör löper längs med taket tillsammans med elinstallation och belysning. Utmed väggarna finns uttag för vatten som ska kunna användas som dricksvatten men också till tvätt och liknande. Avloppsbrunnar finns under vattenutkastarna, för att kunna avleda allt vatten. Skicket på rören och andra installationer börjar bli i sämre skick, vilket väcker frågan om skyddsrummet är kontrollerat och godkänt.

Jag tar mig vidare ned mot den nedersta av de tre våningsplanen via en brandtrappa internt i anläggningen. Trapphuset har en märklig odör och det springer runt ett gäng rädda möss. En hög med kläder finns liggandes invid ena väggen och det tyder rätt mycket på att någon bosatt sig här. Branddörren in till skyddsrummets nedre våningsplan är skitig och har fått påhälsning av klottermålningar. Här nere är det färre bilar än på de andra våningsplanen i bergrummet. De som väl finns här är helt täckta med damm, vilket tyder på att de varit stående här under en längre period.

Djupt under Stockholm

Katarinabergets bergrum är/var landets största skyddsrum och tillsammans med de andra tre gigantiska anläggningarna i Stockholms innerstad finns en kapacitet att skydda ca 45.000 personer. Visserligen har reglerna ändrats en del från den tid då dessa bjässar byggdes och de skyddssökande har fått en större yta per person. I fredstid skulle dessa stora berganläggningar användas som parkeringsgarage då parkeringsbristen i innerstan var enorm. Bilägarnas Inköpscentral stod för projektet med parkeringsgarage i Katarinaberget och ett avtal med Stockholms stad tecknades.

Året var 1952 och sprängningarna hade precis startat. För att vara så effektiva som möjligt sprängde man sig in från två håll för att sedan ansluta halvvägs. De två huvudingångarna skulle komma att bli från Katarinavägen samt Tjärhovsgatan och det är alltså via dessa två som fordon skulle kunna ta sig in och ut i berganläggningen. Inom ett år hade man äntligen mötts halvvägs och de tidigare två sektionerna blir en lång tunnel som mäter över 400 meter och denna skulle komma att utgöra själva skyddsrummet. Utöver den extrema längden på tunneln kom även anläggningen att uppföras i tre våningar, för att maximera antalet skyddsplatser. En gigantiskt anläggning långt ner i Stockholms underjord har nu börjat ta form.

Läs även: Hötorgets skyddsrum

Lastbilarna arbetade kontinuerligt under en lång tid med att få bort all den stenmassa som sprängdes bort och totalt rörde det sig om 105 000 m3, vilket är otroliga mängder. Stenmassorna kunde sedan användas till framställning av betong vid byggnationer. Det tomma bergutrymmet skulle nu inredas och det var armeringen som först skulle på plats. Åtgången på armeringsjärnen var så mycket som 700 000 kg som sedan skulle kläs med 12 000 m3 betong. Arbetet inne i bergrummet var väldigt ansträngande för byggarbetarna både på grund av vistelsen i den mörka och trånga underjorden men också för tyngden på arbetsmaterialet. Sammantaget kan sägas att arbetsmiljön inte var optimal.

Resultatet av arbetet blev ett färdigställt skyddsrum med den största kapaciteten i landet. Katarinabergets bergrum konstruerades med plats för 20 000 personer eller ca 550 bilar. Det fick även titeln som världens största atombombsäkra skyddsrum med sin yta på 15 900m² uppdelat på tre våningar.

Inrymningsvägar

För att kunna navigera i berganläggningen byggde man så kallade ”karuseller” där både fordon och skyddssökande kan ta sig till de olika våningsplanen på ett enkelt sätt. Varje våningsplan skyddas av stora detonationsportar som har till uppgift att ta emot den kraftiga luftstötvåg efter en explosion. Vid de stora ingångarna installerades betongportar i två sektioner som skulle föras via räls för att täcka ingången till våningsplanet. Varje sektion av portarna väger 25,6 ton vilket ger en totalvikten på över 50 ton per ingång och man beräknade att denna dimension skulle hålla emot luftstötvågen från kärnvapen. Beräkningen utgick från en begränsad styrka som kunde tänkas användas, med referens av de bomber som släpptes under andra världskriget. Innanför stötvågsgränsen finns gasgränsen med ståldörrar som har till uppgift att hålla tätt mot eventuella stridsgaser som kan användas i krigsföring.

Utöver huvudingångarna sprängde man även ut bergmassor för att möjliggöra flertalet inrymningsvägar via långa trappsystem mot skyddsrummet. Totalt byggdes elva ingångar med tunnelsystem som sträcker sig under delar av Södermalm. De ingångar som leder in mot skyddsrummet byggdes med stötvågsfickor och stötvågs- och gasgränser för ett maximalt skydd mot vapenverkan. Trappsystem i flera våningar byggdes vid några ingångar så de skyddssökande snabbt ska kunna ta sig in till respektive våningsplan på en kortare tid.

Utöver de större inrymningsvägarna finns en hiss fanns som ska underlätta passage ned mot skyddsrummet. Gissningsvis är denna troligtvis mer användbar i fredstid med syfte att utgöra en handikappsvänlig ingång.

”20 000 personer kan samtidigt skyddas i anläggningen, 5 000 personer kan beredas sovplatser i skyddsrummet.”

Maskinhallarna

Berganläggningen konstruerades med egen reservkraftsanläggning och egenborrad brunn i beredskap om stadens ordinarie elnät slogs ut. Behovet av rent vatten och friskluft i en krissituation i ett skyddsrum där tusentals människor finns placerade är en självklarhet. Två stora maskinanläggningar med utrustning som mäter tre våningar i höjd byggdes i anslutning till var ände på den långa tunnel som utgör skyddsrummet. Dessa renoverades 1989-90.

Reservkraften utgjordes av sju stora dieselmotorer och var länkade till generatorer som utgjorde totalt 750.000 voltampere i reservkraft. Detta var fullt tillräckligt för att kunna driva anläggningen helt avskärmad från omvärlden. Här behövdes rikliga mängder med friskluft som försåg aggregaten och höll dem i en stadig temperatur. Avgaserna gick sedan upp genom rör mot markytan där det släpptes ut. För att kunna driva motorerna byggdes enorma cisterner där 102.000 liter drivmedel skulle förvaras.

Läs även: Kärnvapenskyddet under kyrkogården

Vattenförsörjningen designades för att kunna förse skyddsrummet med vatten från stadens vattennät som primär källa. Skulle vattnet på något sätt bli odrickbart eller att stadens vattenverk inte längre förser vatten fram till berganläggningen fanns flera egna brunnar som skulle användas.

Men för att kunna kyla ned den ingående luften i skyddsrummet räknade man även här med reservplaner. Så pass många personer på den ytan skulle bilda enorma mängder värme som även skulle kunna kylas ned av de 200.000 kilogram is som inrymmdes i isbassängerna i berget. 

Katarinabergets skyddsrum idag

Då anläggningen under många år inte fått det underhåll som möjligtvis borde ha tilldelats har detta bidragit till att delar i berget gått sönder. Känslan man fick av att gå omkring därnere var att anläggningen var övergiven på sina håll. I och med att den nya bussterminalen byggs i anslutning till detta skyddsrum har man påbörjat arbeten även här. Dock är det oklart om denna anläggning förblir kvar i framtiden eller ej, det återstår att se.