“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Frågan om byggandet av skyddsrum var under många år en central och komplex fråga. Den blev så pass betydelsefull att den år 1948 togs upp i en särskild utredning, vilken sedan ledde till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut resulterade i konstruktionen av stora befolkningsskyddsrum i landets största städer, vilka var avsevärt större än de vanliga skyddsrummen som också behandlades i utredningen.

Den ansvarige ministern eftersträvade dock skyddsrum av högsta kvalitet som skulle vara fullträffsäkra, istället för de vanliga skyddsrummen som föreslogs i utredningen. Utöver frågan om skyddsrum blev det allt mer oklart vem som hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Slutligen enades man om att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare, motsvarande militärbefälhavaren, med ansvar för ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 27).

Under 1950-talet genomgick den dåvarande civilförsvarsplaneringen en omvälvande förändring. Detta berodde på den snabba utvecklingen av kärnvapen, där både USA och Sovjetunionen hade påbörjat en kapprustning. År 1953 inleddes en omfattande civilförsvarsutredning som tog fem år att slutföra. Utredningens mål var att skifta fokus från att bygga skyddsrum till att planera för evakuering av områden som kunde vara i farozonen. I utredningens inledning trodde man fortfarande att de högkvalitativa skyddsrummen skulle klara av de tillgängliga atomvapnen. Dock, redan efter två år, presenterade utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. Denna proposition innefattade förändringar i civilförsvarslagen gällande byggandet av skyddsrum och innebörden av evakuering. Riksdagen godkände propositionen, och tillsammans med den så kallade “mars-promemorian” indikerade det alltmer att evakuering av civilbefolkningen var den mest effektiva åtgärden för att skydda befolkningen. Genom promemorian slopades kravet på att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 29).

Frågan om skyddsrum återkom på 1970-talet när nya hotbilder började ta form. De enorma evakueringarna av städer ansågs nu vara orealistiska på grund av logistiska utmaningarna med utrymning av befolkningen. Den nya hotbilden, präglad av snabba händelseförlopp och konventionella vapen, ledde till att fokus skiftades från evakueringsplaner till frågor om skyddsrum. En utmaning var att det inte hade byggts skyddsrum i den önskade takten under större delen av 1960-talet. Nya byggnationer blev prioriterade, och designen av skyddsrummen inriktades nu på att vara hållbara och ge varje individ mer utrymme. Hotet om atomvapen minskade samtidigt som hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade de tekniska kraven på skyddsrum för kärnvapenskydd, och endast en skyddsnivå infördes för att bedöma skyddsrummens styrka (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)

Genom åren har flera utredningar lett till olika omorganiseringar. Med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 delades civilförsvaret in i två huvudgrenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar av strategisk betydelse. En viktig förändring var att Länsstyrelsen utsågs som den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. Länsstyrelsen tilldelades omfattande befogenheter, inklusive ansvar för hälso- och sjukvård, trafik och försörjningsfrågor i krigssituationer. Dess roll var att fungera som knutpunkt och regional samordnare för planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och den högre regionala nivån hanterades av civilbefälhavaren inom det specifika civilområdet (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 36).

Under åren framträdde olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna, vilket ledde till riksdagsbeslut på 1980-talet om att skapa nya myndigheter. Dessa myndigheter var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Överstyrelsen ansvarade för ledning och samordning, medan Statens räddningsverk hade ansvar för befolkningsskydd och räddningstjänst på alla nivåer av konflikter. Införandet av dessa myndigheter medförde att den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen avvecklades (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 49). Från mitten av 1980-talet ökade kommunernas ansvar markant genom en decentralisering där det övergripande planeringsarbetet överfördes till kommunerna. Kommunerna fick även ledningsansvar i krigssituationer. Under denna period återinfördes hemskyddet som en integrerad del av det lokala civilförsvaret. Kommunerna delades upp i hemskyddsområden, som i sin tur var indelade i ytterligare områden. Syftet med hemskyddsområdena var att fungera som en länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen, särskilt när det gällde informationsutbyte och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 48). Under 1980-talet befann sig Sverige på en andra plats i jämförelse med andra europeiska länder när det gällde storleken på civilförsvarsbudgeten.

3. Allmänt om skyddsrum

Det finns en rad regleringar som påverkar skyddsrum och dess utformning. Genom åren har tekniska bestämmelser för normalskyddsrum publicerats, bland annat av Kungliga Civilförsvarsstyrelsen. Dessa publikationer skiljer sig från senare utgåvor. I publikationen ASkr54 (Anvisningar för anordnande av skyddsrum) från 1954 beskrivs att skyddsrum, med hänsyn till skyddsnivå, delas in i tre kategorier: fullträffsäkra-, normal-, och splitterskyddsrum. Fullträffsäkra skyddsrum, som kan konstrueras helt insprängda i berg, anses som det bästa och enklaste sättet att garantera högt skydd. Bergtäckningen vid dessa skyddsrum skulle minst uppgå till 15 meter för att ge ett tillfredsställande skydd. Det framgår även att nettogolvytan per skyddad person var 0,5 kvadratmeter. Gällande fullträffsäkra skyddsrum fanns ingen övre gräns för antalet personer som kunde söka skydd, istället begränsades antalet av tillgängliga ingångar och anläggningens storlek. Redan vid denna tid skulle olika typer av normal- och fullträffsäkra skyddsrum anordnas så att utrymmet kunde användas till annat ändamål i fredstid, exempelvis som lagerlokaler och garage (Kungliga Civilförsvarsstyrelsen, 1954). Vid 1962 års publicering av tekniska bestämmelser för normalskyddsrum uppgick nettoytan per skyddsrumsplats till 0,75 kvadratmeter. Vidare beskrivs hur skyddsrummens användning under fred reglerades av föreskrifter utfärdade av Civilförsvarsstyrelsen, där utrymmena i största möjliga mån fortfarande skulle kunna användas under fredstid (Kungliga Civilförsvarsstyrelsen, 1962).

4. Gigantiska anläggningar under Stockholm

Redan under andra världskriget påbörjades byggandet av större skyddsrum under markytan. Ett av de första större befolkningsskyddsrummen i Stockholm var Hötorgets skyddsrum. Till skillnad från de fyra andra befolkningsskyddsrummen som byggdes i staden från och med 1950-talet, var Hötorgets skyddsrum inte konstruerat för att skydda mot kärnvapen. Beslutet att bygga skyddsrum på djupet i Stockholm vid den tiden påverkades av flera faktorer. Det fanns en stor brist på parkeringsplatser på grund av det ökande antalet fordon som dagligen registrerades. Dessutom ökade hotet från kärnvapen, och det blev allt svårare att bortse från risken att Sverige kunde drabbas. Stockholm ansågs vara en potentiell måltavla för de kraftfulla kärnvapen som östblocket hade utvecklat (Krisinformation, 2022).

För att lösa dessa två problem byggdes stora skyddsrum djupt under markytan som i fredstid kunde fungera som parkeringsgarage och därmed frigöra yta på gatorna. Finansieringen av dessa anläggningar möjliggjordes genom att använda utrymmet som garage under fredstid (Krisinformation, 2022). Vid höjd beredskap eller krig skulle dessa skyddsrum kunna rymma upp till 50 000 personer samtidigt, baserat på den nettoyta per person som gällde enligt dåvarande regelverk.

4. Katarinabergets skyddsrum

Bilägarnas Inköpscentral stod för projektet med parkeringsgarage i Katarinaberget och ett 35 årigt avtal med Stockholms stad tecknades. Syftet med avtalet var att byggnationen av parkeringsgaraget fick ske om det kunde iordningsställas som skyddsrum (Jakobsson, 2011) 1952 hade sprängningarna i berget precis startat och för att optimera effektiviteten kom arbetet att ske från två håll och sedermera ansluta halvvägs. Dessa två infarter skulle bli huvudingångarna med placering vid Katarinavägen samt Tjärhovsgatan. Det var från dessa ingångar som fordon skulle färdas in och ut ur berganläggningen. Inom ett år hade de olika borrlagen mötts halvvägs och de tidigare sektionerna blir övergick till en 400 meter lång tunnel, vilken skulle komma att utgöra själva skyddsrummet. Utöver den extrema längden på tunneln kom även anläggningen att uppföras i tre våningar, för att maximera antalet skyddsplatser. En gigantiskt anläggning långt ner i Stockholms underjord hade nu börjat ta form (OK, u.å).

Läs även: Hötorgets skyddsrum

Lastbilarna arbetade kontinuerligt under en lång tid med att få bort all den stenmassa som sprängdes bort och totalt rörde det sig om 105 000 m3, vilket är otroliga mängder (OK, u.å). Stenmassorna kunde sedan användas till framställning av betong vid byggnationer. Det tomma bergutrymmet skulle nu inredas och det var armeringen som först skulle på plats. Åtgången på armeringsjärnen var så mycket som 700 000 kg som sedan skulle kläs med 12 000 m3 betong (Benkar, u.å). Arbetet inne i bergrummet var väldigt ansträngande för byggarbetarna både på grund av vistelsen i den mörka och trånga underjorden men också för tyngden på arbetsmaterialet. Sammantaget kan sägas att arbetsmiljön inte var optimal.

Resultatet av arbetet blev ett färdigställt skyddsrum med den största kapaciteten i landet. Katarinabergets bergrum konstruerades med plats för 20 000 personer eller ca 550 bilar. Det fick även titeln som världens största atombombsäkra skyddsrum med sin yta på 15 900m² uppdelat på tre våningar (OK, u.å).

Inrymningsvägar

För att kunna navigera i berganläggningen byggde man så kallade ”karuseller” där både fordon och skyddssökande kan ta sig till de olika våningsplanen på ett enkelt sätt. Varje våningsplan skyddas av stora detonationsportar som har till uppgift att ta emot den kraftiga luftstötvåg efter en explosion. Vid de stora ingångarna installerades betongportar i två sektioner som skulle föras via räls för att täcka ingången till våningsplanet. Varje sektion av portarna väger 25,6 ton vilket ger en totalvikten på över 51 ton per ingång och man beräknade att denna dimension skulle hålla emot luftstötvågen från kärnvapen (OK, u.å). Beräkningen utgick från en begränsad styrka som kunde tänkas användas, med referens av de bomber som släpptes under andra världskriget. Innanför stötvågsgränsen finns gasgränsen med ståldörrar som har till uppgift att hålla tätt mot eventuella stridsgaser som kan användas i krigsföring.

Utöver huvudingångarna sprängde man även ut bergmassor för att möjliggöra flertalet inrymningsvägar via långa trappsystem mot skyddsrummet. Totalt byggdes elva ingångar med tunnelsystem som sträcker sig under delar av Södermalm. De ingångar som leder in mot skyddsrummet byggdes med stötvågsfickor och stötvågs- och gasgränser för ett maximalt skydd mot vapenverkan. Trappsystem i flera våningar byggdes vid några ingångar så de skyddssökande snabbt ska kunna ta sig in till respektive våningsplan på en kortare tid.

Utöver de större inrymningsvägarna finns en hiss fanns som ska underlätta passage ned mot skyddsrummet. Gissningsvis är denna troligtvis mer användbar i fredstid med syfte att utgöra en handikappsvänlig ingång.

”20 000 personer kan samtidigt skyddas i anläggningen, 5 000 personer kan beredas sovplatser i skyddsrummet.”

Maskinhallarna

Två stora maskinanläggningar med utrustning som mäter tre våningar i höjd byggdes i anslutning till var ände på den långa tunnel som utgör skyddsrummet. Dessa stora maskinhallar inhyste sedermera allt som krävdes för att anläggningen skulle fungera. Detta innefattar reservkraft, vattentillförsel, kylanläggning och cisterner för drivmedel. Dessa maskinhallar renoverades under åren1989-1990 för att tillgodose de krav som ställs vid skyddsrum (OK, u.å).

Berganläggningen konstruerades med egen reservkraftsanläggning i beredskap om stadens ordinarie elnät slogs ut. 

Reservkraften utgjordes av sju stora dieselmotorer och var länkade till generatorer som utgjorde totalt 750 000 voltampere i reservkraft. Detta var fullt tillräckligt för att kunna driva anläggningen helt avskärmad från omvärlden.

Här behövdes rikliga mängder med friskluft som försåg aggregaten och höll dem i en stadig temperatur. Avgaserna gick sedan upp genom rör mot markytan där det släpptes ut. För att kunna driva motorerna byggdes enorma cisterner där 102 000 liter drivmedel skulle förvaras.

Läs även: Kärnvapenskyddet under kyrkogården

Behovet av rent vatten och friskluft i en krissituation i ett skyddsrum där tusentals människor finns placerade är en självklarhet. 

Vattenförsörjningen designades för att kunna förse skyddsrummet med vatten från stadens vattennät som primär källa. Skulle vattnet på något sätt bli odrickbart eller att stadens vattenverk inte längre förser vatten fram till berganläggningen fanns flera egna brunnar som skulle användas.

Men för att kunna kyla ned den ingående luften i skyddsrummet räknade man även här med reservplaner. Så pass många personer på den ytan skulle bilda enorma mängder värme som även skulle kunna kylas ned av de 200 000 kilogram is som inrymmdes i isbassängerna i berget (OK, u.å). 

5. Katarinabergets skyddsrum idag

Då anläggningen under många år inte fått det underhåll som möjligtvis borde ha tilldelats har detta bidragit till att delar i berget gått sönder. Känslan man fick av att gå omkring därnere var att anläggningen var övergiven på sina håll. I och med att den nya bussterminalen byggs i anslutning till detta skyddsrum har man påbörjat arbeten även här. Dock är det oklart om denna anläggning förblir kvar i framtiden eller ej, det återstår att se.

De uppdaterade regelverken gällande ytan per person i skyddsrum har medfört att platserna i skyddsrummet minskat markant. Vid en intervju till Tidningen Klassiker (nr3, 2007) bedömer Stockholms brandförsvar att kapaciteten minskat till mellan 12 500 och 15 000 platser (OK, u.å). SvD (19 sep 2023) beskriver att kapaciteten har sjunkit till runt 11 000 personer, vilket kan tyda på att regelverket för ytan per person ökat ytterligare.

Den 30 mars 2016 stängde OKQ8 sin bensinstation som var belägen i berganläggningen med infart från Katarinavägen. Macken hade då varit placerad vid Katarinagaraget (skyddsrummet) i över 60 år. Nedläggningen var en följd av byggnation av bussterminalen i samma berg (OK, u.å).

Referenslista:

Från Benkar. (u.å) Skylt. [fotografi]. https://www.benkar.se/glomdarum/galleri/Civilforsvar-Totalforsvar/KatarinaBefolkningsskyddsrum/slides/32_IMG_8786e.html

Jakobsson, H. (2011). Tidskapseln i Katarinaberget. https://hjak.se/2011/05/02/tidskapseln-i-katarinaberget/

Krisinformation. (2022). Följ med ner i ett av Sveriges största skyddsrum. https://www.krisinformation.se/artiklar/folj-med-ner-i-ett-av-sveriges-storsta-skyddsrum

Kungl Civilförsvarsstyrelsen. (1954). Anvisningar för anordnande av skyddsrum. (2 uppl). MSB. https://www.msb.se/siteassets/dokument/amnesomraden/krisberedskap-och-civilt-forsvar/befolkningsskydd/skyddsrum/aldre-skyddsrumsregler-och-handbocker/typ_1_skyddsrumsregler-1954-askr_54.pdf

Kungl Civilförsvarsstyrelsen. (1962). Tekniska bestämmelser för normalskyddsrum. MSB. https://www.msb.se/siteassets/dokument/amnesomraden/krisberedskap-och-civilt-forsvar/befolkningsskydd/skyddsrum/aldre-skyddsrumsregler-och-handbocker/typ_2_skyddsrumsregler-1962-nskr-62.pdf

OK. (u.å). Katarinagaraget – ett riktigt atomgarage. https://www.ok.se/historia/agerande-i-kristider/katarinagaraget-ett-riktigt-atomgarage