Berget i Mälardalen

Civilförsvarsstyrelsen behövde precis som det militära försvaret platser som var skyddade mot fientligt anfall. På grund av andra världskrigets framfart ökade takten på byggnation av skyddade anläggningar runt om i staden där personal i kris och krig skulle styra samhällets viktigaste funktioner.

1. År 1939, när andra världskriget bröt ut, förändrades världsläget drastiskt. Behovet av skydd mot fientliga attacker blev snabbt uppmärksammat och prioriterades. Som en del av detta beslutades att ett skyddsrum skulle utformas 40 meter in i berget, vilket fick benämningen luftskyddsrum. Några år senare moderniserades bergrummet där benämning och funktion ändrades till luftskyddscentral. Vid den tidpunkten fanns flera sådana fullträffsäkra centraler i staden. Funktionen ändrades återigen när anläggningen, tillsammans med en förrådsverksamhet, blev ledningscentral för civilförsvaret under beteckning Nejlikan. Samtidigt som Nejlikan moderniserades, påbörjades byggandet av en ny, betydligt större anläggning i en annan del av staden.

Bergrum Västerås — Här syns det södra inslget till bergrummet tillsammans med de första dörrar till stöt- och gasskydd

2. Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd. Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25-26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Katarinabergets skyddsrum — Gasgränsen in till Katarinabergets befolkningsskyddsrum, Sveriges största skyddsrum.

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promerorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36).

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander & Olgarsson, 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

I en mätning under 1980-talet låg Sverige på en andra plats gällande civilförsvarsbudgetens storlek, där flertalet europeiska länder inkluderades.

3. Uppbyggnad av ledningscentralerna

Efter att både USA och Sovjet hade genomfört provsprängningar av atomvapen påskyndades processen med utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler. 1950 meddelade Civilförsvarsstyrelsen samtliga länsstyrelser beslutet om att påbörja projekteringsarbete så snart som möjligt. Länsstyrelsen som var samverkande myndighet underrättade sedan kommunerna inom sitt civilförsvarsområde. Runt om i landet påbörjades projektering och sedermera sprängningsarbetet av berganläggningarna. Under 1960-talet skulle skyddet mot kärnvapen öka i dessa typer av anläggningar, vilket medförde att en flera ledningscentraler behövde byggas om och förstärkas. Civilförsvarsstyrelsen meddelade regeringen år 1962 att planering och utbyggnad av flera hundra anläggningar var ett måste för att kunna säkerställa den beredskap som krävdes av civilförsvaret. Dessa anläggningar skulle då vara av varierande storlek beroende på uppgift och placering inom städerna (Rosander & Olgarsson, 2014, s.59-64).

Den territoriella indelningen av civilförsvaret kunde ses i flera nivåer. Den högsta nivån var civilområdet där flera län ingick. Inom varje län fanns ett antal civilförsvarsområden som i sin tur bestod av ett flertal kommuner. Ett civilförsvarsområde kunde i krig delas upp i flera civilförsvarsdistrikt för att underlätta ledning och samordning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.63). Chefen för varje civilförsvarsområde utövade sin ledning från en huvudcentral och varje distrikt hade sin distrikschef inrymd i sin distriktcentral. Utöver dessa två typer av ledningscentral fanns även typen områdescentral (Rosander & Olgarsson, 2014, s.61). I de fall där civilförsvars- eller distrikschefen inte hade en uppehållsplats i sin kommun leddes verksamheten av ett civilförsvarsombud ifrån en ombudscentral (Civilförsvarsstyrelsen, 1967, s.12).

4. Från luftskyddsrum till ledningscentral

I samband med att anläggningens funktion övergick till ledningscentral och huvudcentral skulle en moderniseringar komma att äga rum. Konstruktionen föll på att anlägga ett hus inne i berget med fristående väggar och tak. Ett 15 centimeter tjock väl stampat dräneringslager av skärv och grus skulle läggas innan betongen av god kvalitet kunde gjutas. Väggarna restes och bestod av lättbetong i block med en bredd på tio centimenter som löpte genom hela den skyddade delen av berganläggningen. Ventilationsluckor installerades mellan yttervägg och berget för att luft skulle cirkulera och driva bort både fukt och radon. Innerväggar kom att installeras av trä alternativt att man la puts på lättbetongen som bestod av maskinblandad kalkcementbruk (KC 21/4). Som yttertak mellan berg och byggnaden användes korrigerad plåt som tillsammans med hängrännor och stuprör skulle leda bort fukt.

4.1 Ombyggnation av bergrummet

Berganläggningen har disponerats för militärt ändamål i form av bland annat förrådsverksamhet till försvarsområdet (Fo 47/48). Under början av 1950-talet lades ett förslag om en ombyggnation av anläggningen och anbud inkom från flera olika företag. Med tanke på hemlighetsmakerier kring arbetet var det viktigt att leverantörerna höll sina dokument och handlingar oåtkomliga för utomstående. Planen var att göra bergrummet robustare vad gällde skyddet mot stötvågor och stridsgaser. Genom en ny anordning för filtrering av friskluften skulle endast ren luft nå den skyddade delen av bergrummet innanför gasgränsen. Under ombyggnationen skulle också en ändring av bergrummets funktion komma att ske.

“Arbetet är hemligt och det är därför såväl anbudsgivares som blivande entreprenörs skyldighet att se till, att utlämnade handlingar förvaras oåtkomligt för utomstående och i komplett skick återlämnas.“

1957 påbörjades modernisering och utbyggnad av bergrummet efter färdigställande skulle plats finnas för 121 personer vilka skulle vara aktiv personal från olika säkerhets- och skyddsgrupper. Då kravbilden nu ändrats och säkerheten skulle öka var elkraft och ventilation ett par punkter som behövde förbättras. Reservkraftsaggregat skulle installeras på en gjuten bottenplatta för att säkerställa drift vid elbortfall från ordinarie elnät. Den aktuella entreprenören var skyldig att utföra alla arbeten gällande håltagningar, bilningar och efterlagningar som tillhandahölls av byggherren. Utöver dessa fanns några arbeten undantagna, främst rörande reservkraften och ström till telefon och signalanläggningar. Precis som på en vanlig byggarbetsplats hade entreprenören skyldighet att hålla rent och snyggt på arbetsplatsen och bergrummet skulle alltid lämnas ren och fin.

Alla utrymmen i berget skulle skrotas, vilket innebar att personalen inspekterade berget och avlägsnade lösa stenar som kunde utgöra en risk för ras och därmed skada människor eller utrustning. Bergväggarna skulle rengöras och kalkmålas, och i vissa områden skulle enbart målning ske. Vid södra tunnelns ingång planerades en omvandling till reservutgång, där det befintliga stötvågsskyddet skulle ersättas med en ny stötvågsdörr av typen SD 700×1400. Dessutom skulle denna ingång fungera som maskinrum. Västra tunneln skulle förberedas för borrning av nya ventilationsschakt, medan norra tunnelns stötvågsskydd också skulle bytas ut mot nya dörrar, och denna del skulle bli huvudingången.

“Hela anläggningen, således även den del, som tidigare disponerats för militärt ändamål, skall i framtiden användas för civilförsvarsändamål.”

Berganläggningen hade fram tills nu fungerat som huvudcentral för civilförsvaret skulle istället omklassificeras till en gruppstation. Anläggningen var att en ny, större berganläggning hade färdigställts och skulle ta över rollen som huvudcentral. Förutom att uppdatera stötvågs- och gasskyddet i Nejliken skulle, enligt dokumentationen, nya förläggningslokaler skapas inne i berget med kapacitet för 70 sovande personer. Det exakta antalet personal som var tänkt att huseras i anläggningen skulle fastställas senare i civilförsvarets organisationsplaner. Ventilationssystemet avsågs att dimensioneras för cirka 100 personer, vilket motsvarade den aktiva personalstyrkan. Eftersom behovet av skyddsrum i området var stort, kunde berget också användas som ett allmänt befolkningsskyddsrum med plats för 600–700 personer.

Nere i berget behövs det givetvis en kiosk där personalen kan gotta sig med katte och kanelbulle.

4.2 Självförsörjande i 14 dagar

Enligt dokumenten framgår det att bergrummet delvis var planerat att bli självförsörjande. En reservkraftanläggning skulle installeras, tillsammans med drivmedels- och oljetankar med kapacitet för att driva anläggningen i 14 dagar. Separata tankar för dricksvatten och duschvatten skulle också installeras. Reservkraften var avsedd att driva all utrustning i anläggningen vid strömavbrott, inklusive ventilationssystemet. Uppvärmning skulle ske via varmluftsanläggning med el, men även en värmepanna fanns tillgänglig. Det befintliga kommunala avloppssystemet skulle bibehållas oförändrat efter moderniseringen. Dock noterades att anläggningen saknade anslutning till stadens vattennät, även om en uppmätningsritning visade att det fanns en avstängningsventil för vatten precis utanför ett av inslagen, vilket gjorde det möjligt att få tillgång till färskvatten.

Sammanlagt skulle berget iordningställas för en styrka på 121 stycken personer med en fördelning på nästan lika många kvinnor som män. Dock skulle det finnas sovrum för 60 män och endast 10 kvinnor. Resten skulle ha förläggning på andra håll. Nya toalettrum skulle upprättas med separata utrymmen för män och kvinnor. För att kunna leva ett någorlunda normalt liv inne i berget behövdes även kök, matsal och samlingsrum. Tanken var dock att merparten av måltiderna skulle komma från utsidan av berget, det fanns alltså inget storkök.

FRO Västerås — FRO 40 år. Anropssignalen var 755FRO.

En plansch liggandes i berget från tiden då FRO haft verksamhet.

4.3 Ledningscentral Nejlikan flyttar till Nya berget

På senare tid har bergrummet tömts på personal och utrustning från sin tid som både huvudcentral och gruppstation inom civilförsvaret. Verksamheten hade redan flyttat till den nya berganläggningen, där skyddet mot kärnvapen var bättre och utrymmet betydligt större. Civilförsvaret delade nu det nya berget med det militära försvaret, och de hade gemensamt upprättat en ledningsplats där. Frivilliga Radio Organisationen (FRO) hade flyttat in i den tidigare anläggningen Nejlikan och använt den som lokal fram till nyligen. I dagsläget sker endast tillsyn av anläggningens skick, då den inte längre används av sin nuvarande ägare. Framtiden för detta bergrum är osäker, men det verkar som om en plombering kan bli aktuell.