Kustspaningsradarstation – KSRR Fåret (Gruvan)
Beläget ute i Karlskronas skärgård hade denna kustspaningsradarstation en viktig roll under andra halvan av 1900-talet. Berganläggningen benämndes Fåret men kom att få smeknamnet Gruvan av personalen på platsen. Runt detta centralt placerade stridsledningsorgan fanns en stor mängd andra viktiga hemligheter som skulle möta anfallet från Sovjet. Idag är denna anläggning ett besöksmål och visades bland annat upp av under “Hemliga rum” 2012.
1. En tidig sommarmorgon går bilen från centrala Karlskrona ut mot färjeläget där personal möter upp oss. Härifrån ska färjan ta oss ut till Aspö för att sedan guidas runt vid flera gamla militära installationer. Efter det ståtliga Ellenabbens fort är det dags för kustspaningsradarstationen (KSRR), vilken vi ser fram emot. Det tar oss ungefär en kvart mellan installationerna och vi har nu rört oss en bit in på ön när ett högt stängsel med taggtråd uppenbarar sig längs den lilla grusvägen. Vi svänger in på en liten avstickare och parkerar bilen utanför grindarna, alldeles intill den långa nedförsbacke som leder in mot bergets inslag.
Vegetation har vuxit sig genom asfalten ned mot inslaget och kylan börjar göra sig uppenbar. Betongen runt stålportarna vittnar om att anläggningen funnits med ett tag. Det nät som tidigare vilat ovanför klyftan i berget till maskering av ingången har gått sönder och hänger ned på flera ställen. Platsen ser onekligen övergiven ut i dagsläget, men ett nytt hänglås skvallrar om någonting annat. Den grönmålade ståldörren öppnas och tunneln fortsätter nedåt. Den unkna luften tillsammans det fuktiga berget bidrar till en häftig känsla. Längs med inslagstunneln syns stötvågsfickor som skulle absorbera luftstötvågen från en explosion och även skona stålportarna längre ned. I tunnelns slut leder en trappa ned till undre våningsplanet där en del av brigadstaben fanns placerad. En ståldörr i tunnelns slut skyddar övre våningsplanet. Vår upptäcktsfärd börjar häruppe och innanför ståldörren passeras de stora reservkraftaggregaten som skulle förse bergrummet med elektricitet om det ordinarie elnätet slogs ut. Därefter passerades gasgränsen, det sista skalskyddet, innan vi nådde själva anläggningen. Att kliva in känns som att bli kastad tillbaka i tiden. Det syns tydligt att det inte genomförts någon vidare modernisering under åren som Fåret var i bruk. Möbler och annan inredning ser ut att härstamma från 1950-talet, när anläggningen byggdes. I jämförelse med andra berganläggningar från samma tidsepok ges en känsla av att denna anläggning inte moderniserades i samma utsträckning.
2. Kustförsvarets uppbyggnad och Karlskronas betydelse
Som ett svar på de säkerhetspolitiska spänningarna under 1800-talets slut genomfördes diskussioner om de strategiska grunderna för landets försvar. Av slutsatserna framkom att Karlskrona var en av platserna i behov av stark flotta och en befäst operationsbas. Det var under en riksdagsdebatt 1892 som benämningen “kustartilleri” förta gången användes officiellt, där det i ett betänkande samma år framkom att de redan etablerade fästningarna i Karlskrona skulle få nya uppgifter (Munck af Rosenschöld, 2020).
Kustartilleriet etablerades som ett separat vapenslag inom marinen år 1902, efter beslut den i november 1901 av Konung Oscar II. Detta var dels på grund av den ökande militära hotbilden från havsbaserade anfall. Inledningsvis bestod kustartilleriet av Vaxholms- och Oscar-Fredriksborgs, Karlskronas och Älvsborgs fästningar samt Fårösunds och Hörningsholms kustpositioner. Dess främsta uppgifter inkluderade initialt skyddet av flottans anläggningar och arbete med minspärrar. De första regementena inom kustartilleriet var Vaxholms- (KA 1) och Karlskronas (KA 2) kustartilleriregementen. Utvecklingen av kustförsvaret tog fart med konstruktionen av kustnära fästningar och fasta installationer, vilket möjliggjorde ett effektivt försvar på en koncentrerad yta. Dock ansågs att örlogshamnen i Karlskrona var olämplig som huvudbas, där Stockholms skärgård ansågs bättre. Försvarsbeslutet 1914 kom att innebära ökade behov av kustförsvaret, nu även med ett fokus på mer rörliga och dynamiska enheter som komplettering till de stora, statiska fästningarna. Det var under denna period som det tunga 30,5 cm haubitsbatteriet utanför Karlskrona byggdes (Munck af Rosenschöld, 2020).
Efter första världskriget påverkades kustartilleriet av politiska beslut, och 1925 års försvarsbeslut resulterade i en kraftig nedskärning av kustartilleriet. Dock skulle Karlskrona fästning finnas kvar, medan andra fästningar lades i materielreserven (Munck af Rosenschöld, 2020).
Endast inom några år förändrades omständigheterna i omvärlden, vilket ledde till att politikerna beslutade att återigen stärka uppbyggnaden av kustartilleriet, särskilt längs Östersjökusten. År 1933 kom förslag från Marinstaben angående utbyggnad av havsbandslinjen, där ett batteri på Landsort var ett steg mot att etablera den kommande linjen som skulle bland annat skulle skydda området kring Stockholm (Dahlbom, 2016). Uppbyggnaden av Landsort var en del i yttrandet om att kustartilleriet, utöver tidigare tilldelade uppgifter, även skulle kunna försvara kustområden som ansågs viktiga. För att möjliggöra detta omfattande skydd för kustområden blev de fasta spärrförbanden tillsammans med rörliga artilleriförband än viktigare. Försvarsbeslutet 1936 innebar att försvaret i Karlskrona fästning skulle förstärkas med bland annat tungt artilleri, där två batterier år 1939 anlades i Karlskronas östra skärgård (Munck af Rosenschöld, 2020).
“Förstärkt försvarsberedskap anbefalldes den 26 augusti 1939 och beredskapsförstärkning från den 3 september” (Munck af Rosenschöld, 2020).
3. Kustspaningsradarstationen
Kustspaningsradarstationer (KSRR) var ett vitalt organ som användes för att kunna förutspå fiendens framfart och ansågs som kanske det viktigaste för örlogsbaschefen och brigadchefen. Dessa KSRR fanns utplacerade längs med den svenska kusten för att kunna övervaka både luften och vattnet. Dessa byggdes under kalla kriget och ca 30 stycken anläggningar stod tillslut klara att driftsättas. Denna KSRR på Aspö driftsattes 1953 och kom att bli operativ i många år framöver. Denna berganläggning på Aspö i Karlskronas skärgård består av ett tvåvåningshus inne i berget som är uppbyggd av betong i inslagsorter och lättbetong i väggar samt tak.
Man klassade denna anläggning som fullträffsäker då bergrummet gav skydd mot bl.a luftstötvågor och stridsgaser. Som skydd mot detta byggde man stötvågsfickor i inslagstunneln som tillsammans med ståldörrarna skulle ta upp trycket mot en explosion i nära anslutning. Även ventilationssystemen är utformade för att skydda bergrummet mot trycket mot en explosion men även mot stridsgaser genom filtersystem. Innanför ståldörrarna finns gasgränsen med ytterligare ståldörrar som tillsammans med ett övertryck i anläggningen ska skydda personalen mot stridsgaser som fienden kunde befaras använda. Pumpar som leder ner under “huset” i berget finns givetvis kvar än idag. Skulle dessa pumpar inte fungera skulle anläggningen snabbt fyllas med vatten som sipprar in från berget.
Operatörsmässigt tjänstgjorde runt 4-6 personer i varje arbetslag i KSRR här på Aspö och chefen hade det största ansvaret med bl.a sambandet inkluderat. Till hans hjälp hade han en ytrapportör som skickade ner informationen en våning till brigadstaben vid stridsledningscentralen eller till andra förband om så behövdes. Kustspaningsrobot 08 skulle kunna ledas från denna plats och styras in på fientliga fartyg för att undvika landsättning och även jaktstridsledning kunde ske från berget (Youtube, 2012). Besöksjournal för luftbevakningscentral fanns fortfarande liggandes i ett rum intill utgången från anläggningen.
Förbandet som huserade i berget var ett krigsförband, vilket innebar att det i fredstid inte bedrevs någon verksamhet vid anläggningen på Aspö. Fredstida förband fanns placerade på Öland och Listerlandet där verksamhet pågick dygnet runt. Undantaket för driftsättning vid Aspö var om det exempelvis genomfördes reparationer eller liknande vid de andra anläggningarna (Youtube, 2012).
Här på det övre plan fanns logementen med plats för ungefär 20 personer.
4. Spaningsradar PS-23(9)
För att få en bättre överblick av sitt territorium behövs sensorer till hjälp. Till kustspaningsradarstationen (KSRR) användes inledningsvis en kustspaningsradar av typ PS-23 där antennen monterades på en mast. Radarutrustningen importerades från England under 1950-talet med 31 till antalet. Under radarns aktiva tid genomfördes ett antal modifieringar vilket också fick benämningarna att ändras. Den ursprungliga PS-23 förbättrades och försågs med bland annat störskydd med syfte att motstå elektroniska störningar. Den senaste och sista uppdateringen gjordes 1976 och fick benämning PS-239 (Försvarets Historiska Telesamlingar, 2017). Inledningsvis fanns radarutrustningen i transportabla vagnar som kunde flyttas mellan olika platser. Med tiden beslutades att den känsliga radarutrustningen behövde förstärkt skalskydd och vagnarna placerades i fortifierade utrymmen. Exempel på detta kan vara en förstärkt betonganläggning. Dessa kan jämföras med de transportabla radargruppcentralerna (RRGC/T). Senare kom denna radarutrustning att fast monteras i underjordiska anläggningar, precis som här på Aspö (Kalla-kriget, 2007).
Räckvidden på PS-23 låg på 200 km om väderförhållandena var goda. Effekten var 500 kW, 10 cm våglängd och med en pulseffekt på 250 resp. 500 Hz. Med tiden utvecklade man denna typ av radar och man lade därför till en extra siffra i beteckningen.
Med den nya uppdateringen på radarn och med namn PS-239 täckte man nu runt 320 km ut från centrum ,vilket är en bra räckvidd för att kunna agera innan fienden når fastlandet. Några hundra meter från anläggningen fanns även en skenradar som förhoppningsvis skulle ta smällen istället för den riktiga radarn. Denna typ av maskering användes flitigt vid underjordiska anläggningar och främst vid kustartilleriet. Då kunde man ha en skenpjäs som skulle ta uppmärksamheten ifrån den riktiga.
5. Brigadstaben
Vid anläggningens undre våningsplan huserade brigadstaben med dess sektion ett. Det var den operativa och stridsledande sektionen. Resterande delar av brigadstaben var inhysta i förläggning vid Aspöberg. Stabens uppgifter innefattade att kunna leda olika typer av förband och stridsenheter, där brigaden sågs som ett dynamiskt förband. Inom denna orginatation ingick de fasta spärrbataljonerna Kungsholmen och Ellenabben. Områdesansvaret som brigadstaben hade innabar dock att flera stridsförband kunde ingå i ett tillfälligt ansvar (Youtube, 2012).
Längst in vid brigadstabens våningsplan fanns sambands- och stridsledningsrum. Stridsledningen vid brigadstaben kunde ses som övergripande där uppgifter skickades till underställda förband, där dessa ledde sin egen strid genom sina egen stridsledning. Till sambandsrummet inkom rapporter via signal som därefter skickades in till stridsledningen för bearbetning innan nya ordrar kunde skickades ut till underställda förband. När det gällde de mer konfidentiella uppgifterna användes kryptomaskiner i ett särskilt utrymme. Den som var operativt ansvarig för stridsledningen hade direkt samband med signalisterna i sambandsrummet. I rummets mitt fanns ett stort plottingbord över det aktuella området, i detta fall östra Blekinge, där både egna och fientliga förband var utmarkerade. Längs väggarna fanns plakat med bland annat lägesrapporter, anropssignaler och statuslägen för olika förband (Youtube, 2012).
Stridsledningen inom kustartilleriet kom att utvecklas allt eftersom tiden fortgick. För tiden under 1950-1960 talen var den tekniska biten avsevärt begränsad i jämförelse med nutid. Då bestod stridsledningsmaterielen i stort av telefonväxlar, radio- och telefonförbindelse samt plott och kartor av olika slag. Utrusningen vid denna tid fick den sammantagna benämningen stridsledningecentral m/51 (slc m/51) och sågs som en ren sambandsväxel. Plottbordet användes med kartunderlag för lägesuppföljning och kartor fanns uppsatta längs med centralens väggar. Underlagen till stridsledningscentralen inkom oftast från kustspaningsradarn (KSRR), som fanns på våningen ovanför brigadstaben. Detta förhållandevis manuella system blev med tiden kritiserat för att vara omodernt och röster höjdes för att modernisera till ett automatiskt sådant (FHT, 2016, s. 20).
6. Avvecklingen
Anläggningen skulle komma att avvecklas 1992. Därefter skulle anläggningen komma att bli ett statligt byggnadsminne tillsammans med flera andra anläggningar på Aspö, som i regeringsbeslutet nämns som Karlskrona fästning. Detta innebär att anläggningen ska vårdas och underhållas på ett sätt som icke medför förfall. Samtidigt får inte markytor inom området ändras i väsentlig utsträckning. Det som möjligtvis är det bästa med att anläggningen är statligt byggnadsminne är att de inte helt eller delvis får rivas, raseras eller igenfyllas (Regeringen, 2012).
Uppdaterad: 2023-12
Referenslista:
http://www.bergrum.se/sverige/militart/marinen/kustradar.php
http://karlskrona-sweden.blogspot.com/2010/09/ksrr-gruvan.html
FHT (Försvarets Historiska Telesamlingar). (2016). Kustartilleriets stridsledningssystem. https://fht.nu/Dokument/Marinen/marin_publ_dok_strika_ver_3_5.pdf
Försvarets Historiska Telesamlingar. (2017). Kustspaningsradar PS-23. http://www.fht.nu/marinen_sensorer_radar_spaningsradar_ps_23.html
Kalla-kriget. (2007). Marinens rustradar. https://www.kalla-kriget.se/sverige/militart/marinen/kustradar.php
Munck af Rosenschöld, S. (2020). Kustartilleriets historik. Vapenbröderna. https://vapenbroderna.se/ka-historik-1902-2000/
Regeringen. (2012). Framställning om revidering av skyddsföreskrifter för det statliga byggnadsminnet Karlskrona fästning, anläggningarna på Aspö, Karlskrona kommun, Blekinge län. Regeringsbeslut 2012-06-14 nr2. Kulturdepartementet. https://bebyggelseregistret.raa.se/bbr2/show/bilaga/showDokument.raa?dokumentId=21000001832972&thumbnail=false
Youtube. (26 maj 2012). Hemliga Rum: KSRR “Gruvan” Aspö [Video]. https://www.youtube.com/watch?v=fR4lMLJ_1uQ
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.