Området är helt omgärdat av ett staket, och vid infarten till anläggningen finns en vaktkur samt separata grindar för både fordon och personal. Bakom vaktkuren fortsätter en asfalterad väg in i skogen och den gamla gatubelysningen sträcker sig längs vägen. När man når anläggningens ingång, som är omgiven av tjock betong och vegetation, ser man en robust plåtport som utgör det yttersta skyddet av berganläggningen. Denna port är tillräckligt stor för att rymma en lastbil, vilket betonar anläggningens omfattande storlek.

När vi når den yttre porten stannar bilen och vi kliver ut. Efter att ha öppnat de dubbla plåtportarna rullar vi in till det första skyddet mot kärnvapen. Här möts vi av en massiv stötvågsport i stål, som öppnas med hjälp av hydrauliska system. Den långa tunneln som leder ner i berget uppenbaras och belysningen tänds längs vår färd med bilen nedåt under markytan.

Vid tunnelns lägsta punkt stannar vi bilen. Tunnelns vi nu befinner oss i är utformad som en hästsko med två inslag i bergets fot, där respektive inslag skyddas av en stötvågsport vid mynningen. Här nere vid den lägsta punkten finns två bastanta stötvågsportar bredvid  varandra i bergets vägg, parallellt med inslagstunneln, vilka leder in till den skyddade delen av berganläggningen. Denna inslagstunnel kan ses som en stötvågstunnel och är utformad för att effektivt avleda trycket från ett kärnvapenexplosion. Denna tunnel fungerar också som en stötvågssluss, där de första stålportarna vid respektive tunnelmynning är konstruerade för utgöra stötvågsgräns när arbete i tunneln pågår. Detta kan exempelvis vara lastning eller lossning av materiel från lastbilar.

Orsaken till att det konstruerades två stora inslag till den skyddade delen av anläggningen från stötvågstunneln (inslagstunneln) beror på att bergrummet byggts ut i flera etapper. Vid den senaste utbyggnaden valde man att anlägga en ytterligare ingång för att förbättra tillgången och effektivisera mängden materiel som kunde hanteras samtidigt. Den första, äldre stötvågsporten är konstruerad som ett stort hjul med en kärna av stål och ett kraftigt betonghölje. Denna port är cirka 60 centimeter tjock och 4 meter hög, och väger hela 52 ton. Den andra stötvågsporten, parallellt med den äldre, är den nyare av de två och är den port vi kommer att använda. För inpassering används en knapp som inledningsvis sätter igång ett system av röda varningslampor. Samtidigt som dessa lampor blinkar börjar porten sakta att röra sig och den skyddade delen av berganläggningen uppenbarar sig.

Vi fortsätter in i den nyare delen av bergrummet, som även är skyddad mot stridsgaser och därför utrustad med gasgränser. Här befinner vi oss i ett av berganläggningens fem stora skeppen, som vardera innefattar tre våningar. Den enorma storleken på anläggningen är omedelbart slående. Skeppen breder ut sig och korsar två långa centraltunnlar som löper genom anläggningen. Vid en av tunnlarna finns utrymmen för transformatorer och annan elektronikutrustning, som tidigare var nödvändig för att driva den omfattande utrustningen som fanns anläggningens inledande tidsperiod.

Längs den ena centraltunneln fortsätter vi mot den äldre delen och återigen konstaterar anläggningens enorma storlek. Via en diskret branddörr öppenbarar sig en bred trappa som leder längre ned i berget. Vid trappans slut stöter vi på en gasgräns och en saneringsdusch, som måste passeras innan vi kan fortsätta in i tunnelsystemet. Denna våning är huvudsakligen utrustad med ventilations- och avfuktningssystem, men även lagerytor. Utrymmet på detta våningsplan är lika imponerande som övriga, och det är lätt att förlora orienteringen i det omfattande tunnelsystemet. Skyltar som varnar för truckar är strategiskt placerade för att påminna om säkerheten. Vi ser även att apparatrummen, fyllda med olika delar och utrustning, fortfarande är i behåll.

När besöket är över ska de tjocka betongportarna stängas för att säkra anläggningen. Varningslamporna började blinka igen, och portarna påbörjade sin långsamma rörelse. Ett djupt och dovt ljud ekade genom inslagstunneln när den sista betongporten slutligen stängdes, vilket markerade att anläggningen återigen var förseglad och skyddad.

2. Bergverkstäder

Ambitionen att skydda sin produktion och tillverkningsprocess har varit av hög prioritet, både av civila och militära aktörer. Det var huvudsakligen under andra världskriget som svenska företag och myndigheter började inse allvaret med att ha industrierna oskyddade uppe på markytan. Bombningarna som Tyskland genomförde, samt som de allierade genomförde mot Tyskland, visade att bombflyget kunde genomföra stor skada på fastigheter belägna ovan jord. Lösningen att spränga ut stora bergrum och flytta verksamheten till underjordiska lokaler blev snabbt aktuellt, där den så kallade krigsproduktionen skulle kunna fortgå. Med tanke på att materiel under ett brinnande krig måste ersättas allt eftersom var de underjordiska anläggningarna, bergverkstäderna, tvungna att tillhandahålla all nödvändig utrustning som krävdes för framställande och vidare fortsatt produktion (Björkman, 2007a).

Denna produktion av materiel, krigsproduktionen, var anpassad och avsedd för krigsmateriel och strategiska produkter. Krigsproduktionen involverade både civila och militära produkter. Många civila industrier hade en beredskap för att snabbt kunna ställa om sin fredstida produktion av sin ordinarie verksamhet till att ingå i krigsproduktionen. Dessa kom att kallas K-företag. Företagen som var skyldiga att ställa om till en krigsproduktion, antingen de som i fredstid bedrev krigsviktig verksamhet samt de som skulle ställa om sin produktion, var tvungna att skydda sin verksamhet på en högre nivå under krigstillstånd. Som stöd fanns driftvärnet och verkskyddet, två organisationer som bedrev skydd av dessa verksamheter. Utöver K-företagen fanns även K-fabriker, vilka var anläggningar anpassade för tillverkning av exempelvis ammunition. Det var förekommande att dessa anläggningar vid fredstid låg i malpåse, vilket innebär att det vid fred inte bedrevs någon omfattande verksamhet (Björkman, 2007b).

Dessa bergverkstäder byggdes runt om i hela landet, ofta direkt knutet till det produktionsbolag som den tillhörde. Den första bergverkstaden som utformades i Sverige ska ha varit den som tillhörde flygvapnets centrala verkstäder i Arboga, med färdigställande 1944. SAAB valde att spränga ut en egen bergverkstad i Linköping 1946 och Volvo flygmotor stod klar med sin bergverkstad 1950. Dessa tre exempel visar på stora svenska företag samt statlig verksamhet, alla kopplade till flygproduktion, som valde att förlägga sin krigsproduktion under jord. Det visar även att både civila och militära verksamheter såg fördelarna med att förlägga verksamheten under jord (Björkman, 2007a).

Storleken på dessa berganläggningar varierade beroende på vilken typ av verksamhet som skulle husera. För att erhålla gott skydd fanns den gemensamma faktorn att anläggningarna skulle placeras djupt ner i urberget. Enligt Holmqvist (2020) hade en av dessa anläggningar kapacitet nog att låta 1000 personer arbeta samtidigt, vilket skvallrar om en gedigen storlek. För att denna stora skara människor skulle arbeta i anläggningen krävdes enorma ventilationssystem som tryckte in frisk och ventilerad luft. Ett annat exempel på bergverkstad är en före detta militär anläggning i Ångermanland med ett 60-tal personer anställda. Benämningen på denna anläggningen blev Tygverkstad och hade till uppgift att utföra underhåll av all tygmateriel. Detta inkluderade bland annat avdelningar som hanterade fordon och maskiner samt innehöll ett eget snickeri, måleri och lager. Denna anläggning kom senare att ingå i Miloverkstaden för Nedre Norrlands militärområde. Efter sin militära period var över såldes anläggningen till en privat verksamhet (Nilsson, 2019).

3. Gömt i utkanten av den lilla orten

I en liten bruksort ligger detta enorma bergrum, som vid första anblicken inte imponerar särskilt mycket när man betraktar det från utsidan. När man står vid landsvägen, som ligger ungefär femtio meter bort, är det knappt möjligt att se ingången till bergrummet. Det enda som syns är det omgärdande staketet som omringar skogen, samt vaktkuren vid infartsvägen som leder in i den täta, mörka skogen. Det mäktiga bergrummet döljer sig helt och hållet bakom denna till synes beskedliga fasad.

Denna bergverkstad byggdes, liksom många andra anläggningar av samma typ, för att skydda krigsproduktionen vid en eventuell konflikt. Man insåg att bombningar från flygplan kunde orsaka omfattande skador, och genom att placera verkstäderna djupt inuti berget kunde man avsevärt minska risken för sådana luftangrepp. Tillverkningen inleddes på mitten av 1950-talet, och under cirka 20 år producerade ett team på omkring 60 personer granater av olika storlekar inom bergrummet. Efter att granattillverkningen upphört flyttades verksamheten till en annan plats i området, och berganläggningen kom att användas som förråd till den svenska Försvarsmakten under en längre tid. Den tidigare tillverkningsanläggningen förblev en viktig del av försvarets infrastruktur, men nu i en ny roll som lagerutrymme.

Liksom många andra platser förekom det även här att anläggningen användes för andra ändamål än de officiellt redovisade. Förutom att fungera som en fabrik för tillverkning av granater har rykten spridits att anläggningen även användes till förvaring av bränslestavar som tillhörde Sveriges första kärnreaktor, R1. Denna information var förstås strikt hemlig och förblev okänd för allmänheten. Om dessa rykten är sanningsenliga låter vi vara osagt. År 1962 genomförde dåvarande Krigsmakten en omfattande beställning av pansarskott, och man önskade att denna order skulle slutföras så snabbt som möjligt. Det var vid denna tidpunkt som berganläggningen byggdes ut med nya skepp, främst i syfte att möta det ökade behovet av förrådsutrymmen av pansarskotten efter tillverkningen. Det var från denna period som anläggningens utformning kom att spegla det vi ser idag, tre våningar dedikerade till förvaring och tillverkning bakom tjocka betongportar.