Ellenabbens fort

Försvaret av landets gränser har inneburit byggnationer av stora fortifikatioriska projekt, främst vid inlopp till en rad viktiga hamnar och städer. Ett av dessa viktiga inlopp att försvara var in till Karlskrona, där örlogshamnen finns. För att tillgodose kraven som ställdes på fortifikationen togs beslut att anlägga Ellenabbens fort som ersättning för Drottningsskärs sjökastell. Det nya fortet skulle utgöra ett nytt hinder vilket skulle stoppa en fiendes fortsatta väg. 

En tidig sommarmorgon gick bilen från centrala Karlskrona ut mot färjeläget där personal mötte upp oss. Härifrån skulle färjan ta oss ut till Aspö där vi skulle bli guidade vid flera gamla militära installationer. Först ut var det ståtliga Ellenabbens fort som precis hade fått sig en upprensning av sly och gräsytorna var klippta. Det gröna staketet löpte runt försvarsanläggningen med en grind på den västra kortsidan. Låset öppnades och därefter var det fritt fram att titta på fortets delar.

Det fanns tydliga spår av att fortet hade några år på nacken, både konstruktionsmässigt men även på de sprickor i fortets betong. Fasaden var grå, kall och gav tillsammans med de förtäckta fönsterrutorna ett nästan skrämmande uttryck. De långa korridorerna i fortets inre löpte längs med hela dess konstruktion  och mindre stigorter till hjässan fanns med jämna mellanrum. Det var mörkt, kallt och rått i fortets insida då varken ventilation eller värme är påslaget. Innerväggarna var fläckiga av mögel som åsamkat efter alla dessa år. De olika utrymmena i fortet hade vid besöket tömts på inredning med undantag för vissa detaljer. 

1. Ellenabbens fort

Året var 1897 då förslag om fortet blev aktuellt, vilken då skulle få till uppgift att skydda inloppet till Karlskrona. Detta historiska byggnadsprojekt stod klart 1904 och beskrevs som ett pansarskepp där långsidan vette mot inloppet. Resultatet blev ett 150 meter långt fort. Runt fortet löpte fortgraven som ett extra skydd mot en anfallande fiendes infanteri. Fortgraven skulle försvåra och förhoppningsvis förhindra att fienden tog sig in i fortet. Via skottgluggar i fortets fasad skulle fienden beskjutas och fortet beskyddas. På senare tid har delar av graven fyllts igen med jord- och stenmassor (Törnquist, 2007).

Organisatoriskt tillhörde fortet Karlskrona Kustartilleriregemente (KA2), vilka hade utbildnings- och bemanningsansvar för anläggningen och dess personal. KA2 var ett kustartilleriförband inom den svenska marinen som verkade inom åren 1902-2000. Utöver Ellenabbens fort fanns flera andra anläggningar i området som tillsammans bildade ett viktigt skydd (Melin, 2002).

Ellenabbens fort bemannades av nästan 300 personer som bodde och jobbade på platsen under utbildningstiden. Det fanns utrymmen för bland annat kök, matsal och logement (Carlson, 2014). Från pannrummet försågs anläggningen med värme och från maskinrummet fanns andra vitala delar. Vid en modernisering av fortet ansågs det olämpligt att installera reservkraft, detta till dels på grund av att anläggningen redan nått en hög ålder och möjligtvis det faktum att nyare vapensystem lätt kunde göra platsen oskadliggjord. Detta bidrog även till att ekonomin kunde användas till annat. 

2. Bestyckning

Fortet var under sin tjänstgörande tid bestyckad med tre 25 cm kanon m/85 i dubbeltorn som härstammande från pansarskeppen Göta, Svea och Thule. Vid tidpunkten för uppförandet av fortet var kalibern väldigt imponerande och den tidigare beskrivna synen av fortet likt ett pansarskepp börjar få en mening med dessa pjäser (kanoner) på hjässan (Törnquist, 2007).

Den stora kalibern ska dock inte lura en för det fanns även en del nackdelar med dessa stora pjäser. Vid tidpunkten då pjäserna monterades vid Ellenabbens fort hade dessa redan tjänat många år i rikets tjänst, vilket ledde till att de ofta hängde upp sig och fastnade under skjutningarna. Pjäserna var ångdrivna och ammunitionshissarna var klumpiga. Dessa omständigheter bidrog till att tilltron på anläggningen sjönk, vilket var väldigt negativt när det gällde en försvarsanläggning likt denna som måste fungera i alla lägen. En artikel från Fortifikationsverkets hemsida beskriver hur personalen efter ett par slag med en slägga fick bukt med problemet.

Läs även: Bodens Fästning

Utöver den tunga bestyckningen fanns även mindre 57 mm kanon m/89 och var två till antalet. Dessa var effektivare på ett närmare avstånd än de större 25 cm kanonerna och var tänkta att användas som närförsvar till anläggningen mot en eventuell fiende (Törnquist, 2007).

3. Nedläggningen

Ellenabbens tunga pjäser brukades fram till 1936. Därefter användes endast 57 mm kanonerna på fortets hjässa fram till slutet på 1950-talet. Användningsområdet övergick år 1958 till luftvärnställning inom luftvärnet (Carlson, 2014). Skälet till den succesiva avvecklingen var troligtvis att det ansåg att Ellenabbens fort uttjänat sitt syfte, dels med tanke på det dåliga fortifikatoriska skyddet mot nya vapensystem. Jämförs Ellenabbens fort med de fasta batterier som byggdes under kalla kriget syns en enorm skillnad i skalskyddet mot kärnvapen. Fortets konstruktion inkluderade inte ett fullgott skydd mot stridsgaser. Detta kom att bli en vändpunkt för anläggningen efter första världskriget då nationer började använda sig av olika typer av stridsgaser mot människor.

Efter att fortet togs ur krigsorganisationen och inte användes lika flitigt som tidigare började området att växa igen och den bråte som låg kvar på området bidrog till en kuslig känsla av en övergiven plats.

Idag är Ellenabbens fort byggnadsminnesförklarat vilket kort sagt innebär att anläggningen behöver tas om hand. När staten väl började upprensningen runt om på platsen insåg personalen att det var en del arbete som behövde läggas ned. Vid vårat besöket fick vi en känsla av att fortet omhändertogs väldigt bra där både insidan och utsidan sköttes i form av grovstädning och gräsklippning. Staten har vid några tillfällen på senare tid bedrivit visningar av fortet för allmänheten.

4. Batteri Ellenabben

Ett stenfast ifrån Ellenabbens fort (Batteri E1) anlades på 1970-talet ett avsevärt mer avancerat system inom artilleriet. Detta kom att kallas batteri Ellenabben och var ett kustartilleribatteri med ett gott fortifikatoriskt skydd. Batteriet var ett (serie tre) batteri som innebar att att pjäserna byggdes som separata anläggningar, vilket även inkluderade eldledningen som också fick en egen anläggning. Denna modell med utplacering av pjäserna var den senaste och modernaste typen av kustartilleri vid tillfället. På detta vis minimerades risken att fienden kunde slå ut hela batteriet med samtliga pjäser vid en träff. På kustartilleribatterier av serie ett och två var pjäserna sammankopplade med tunnelsystem vilket gjorde anläggningen mer sårbar (Törnquist, 2007).

Batteri Ellenabben var utrustad med 7,5 cm pjäser vilka placerades i tre separata anläggningar. För att personalen som bemannade pjäserna visste vart dem skulle sikta och avfyra granaterna behövdes eldledning och mätstation. Dessa funktioner förlades också i en separat anläggning under marknivå. Dessa konstruktioner var mellan tre-fyra våningar höga och helt fristående från berggrunden runt om. Vid byggnationen av dessa anläggningar sprängdes ett djupt schakt i marken där byggnaden sedan tog sin plats (Törnquist, 2007). Som skydd för byggnaden i schaktet gjöts en tjock mantel av armerad betong vilket sedan täcktes över med ett lager sprängsten. Det sista lagret bestod av fyllnadsmassor och jord som skulle ge ett mer naturligt utseende. Resultatet blev nästan helt maskerad anläggning då endast själva pjäsen, ingångsluckor och ventilationsrör stack upp över markytan. Det var nog få personer som kunde tänka sig att sådana avancerade anläggning fanns där under den plana markytan. Utöver de tre riktiga pjäserna fanns två skenpjäser i anläggningarnas närhet, vilka skulle förvirra fienden och förhoppningsvis ta en smäll istället för de riktiga anläggningarna.

5. Bodens fästning och Rödbergsfortet

Under tiden för uppförande av Ellenabbens fort pågick enorma byggnadsprojekt uppe i norr. Rödbergsfortet med sina mäktiga pjäser på bergets hjässa var ett av de fem forten som utgjorde Bodens fästning. Detta fort är uppfört under 1900-talets första tid och är troligtvis den anläggning som folk främst tänker på när en nämner Bodens fästning. Det många inte vet är att de fem forten endast utgjorde 25% av fästningen, vilket betyder att det finns bra mycket mer att utforska både över och under ytan i Bodens direkta närhet.

Både läkare samt tandläkare skulle finnas placerade i berget för att ta hand om sårande soldater som skadat sig i strid. Det fanns två läkare vilka var krigsplacerade i fortet. Många av de nya rekryterna hade så pass dåliga tänder att tändläkaren var tvungen och plocka ut dem direkt vid inryck till garnisonen. Rödbergsfortet var självförsörjande på dricksvatten från en egenborrad brunn och fick sin elmatning från reservkraftverk som skulle driva fortet och dess utrustning även om fienden slog ut det ordinarie nätet. 1909 kom elektriciteten till Boden och något år senare drogs ström upp till forten. Först några år senare,  år 1916 installerades den första vattentoaletten i fortet och standarden ökade avsevärt.

Uppdaterad: 20230110

Referenslista

Carlson, C. (2014). Fortet som skulle försvara Blekinge. Expressen.

https://www.expressen.se/kvallsposten/fortet-som-skulle-forsvara-blekinge/

Melin, O. (2002). Kungliga Karlskrona kustartilleriregemente 1/1 1902 – 31/10 2000. Marinmuseum. https://www.yumpu.com/sv/document/read/18355995/ka-2-boken-ka2-kamratforening

Törnquist, L. (2007). Svenska borgar och fästningar. Medströms bokförlag.