LEDNINGSCENTRAL TYP F, FRILIGGANDE 

Staden var tidigare strategiskt viktig och hade flera anläggningar med funktioner inom totalförsvaret. Antalet har på senare tid blivit färre och vissa försvarsanläggningar står utan användningsområde sedan lång tid tillbaka, precis som denna anläggning. Runt det lilla skjul som döljer nedgången till underjorden är gräset välskött men innanför har dammet börjat samla sig.

Alldeles intill en av stadens skolor syns ett smärre plåtskjul som med sin gröna färg kan skvallra om vad som finns där under. En bit bortanför skjulet finns en underlig betongkub med en stållucka och några ventilationshål, intill denna står en mast. Bredvid skjulet åker barnen pulka och stannar upp när vi öppnar dörren till den till synes lilla hydda och ett dussin personer kommer ut. Föräldrar till barnen tittar nyfiket ner i mörkret och ser den tjocka ståldörr som lyses upp av en ensam taklampa.

Trappan ned mot ledningscentralen är täckt av damm. Vid betongkanten står en gammal telefon som säkerligen varit orörd i många år. Den orangefärgade stötvågsdörren tillsammans med de orangeamålade väggarna visar vägen in mot skyddet. Färgerna är utvalda för att markera i vilken del av anläggningen en befinner sig i. De olika färgerna har även en psykologisk effekt och förmedlar bland annat ett lugn för arbetsstyrkan. Reservkraftaggregatet som skulle förse ledningscentralen med el om ordinarie nätströmmen slogs ut står kvar i sin prakt, dock inte testkörd på många år. 

Innanför den tjocka orangea ståldörren som utgör stötvågsgränsen finns den första saneringsstationen med duscharna. Bredvid finns klädkrokar där kläderna ska hängas upp. Lampor i grönt och rött invid varje dörr indikerar om dörren får öppnas  ej, i syfte att skydda personalen på insidan. Nästa tjocka ståldörr öppnas och vi går in i den andra slussen som är snarlik den tidigare med en ytterligare station för sanering. Enligt anläggningens vattenmätaren har endast 1 kbm vatten intagits via det allmänna nätet. En tredje ståldörr passeras och vi är nu inne i den skyddade delen av anläggningen. 

De elva sängarna står fortfarande kvar i logementet. På en av sängarna ligger inplastade lakan och örngott från den tid då anläggningen byggdes, men aldrig kommit till användning. På väggarna sitter skyltar som påvisar att stötvågs- och gasgränsen utgörs av väggarna runt logementen. Det lilla pentryt med sina gula luckor vetter in mot ordersalen och i en av hyllorna finns några ensamma tallrikar kvar. Ett paket gamla riskakor med långt passerat utgångsdatumet låg kvar på diskbänken. Efter ett tryck på strömbrytaren tänds taklamporna över ordersalen och ett flertal kartor syns nu på väggarna. 

Olika scenarier utspelar sig på kartorna tillsammans med utmarkering av en del av stadens skyddsrum. På ett bord mitt i ordersalen står ett tjugotal pärmar med instruktioner över anläggningen och dess drift. Ledningscentralens larmsystem med indikatorer för hotbilder sitter uppe på flera ställen i anläggningen och dessa kan aktiveras via en kontrollpanel. Från ordersalen finns även en nödutgång som vid behov ska kunna utrymma personalen om den ordinarie in- och utgången är blockerad. Heltäckningsmattan som tidigare var lagd här i salen är borttagen, kanske på grund av att den innehöll mögel eller liknande. 

Maskinrummet innehåller bland annat vattentank och ventilationsanläggning och rummet skiljs åt via två branddörrar. Det brummar på i rummet och utöver ventilationen är avfuktaren igång för att torka den fuktiga inkommande luften. På andra sidan rummet finns ett par torrklosetter som skulle fungera som ordinarie toalett när anläggningen var i skarp tjänst. Nedanför trappan ned från ingången finns ett utrymme med en vanlig toalett som kunde användas i fred eller när fara inte ansågs föreligga. 

2. Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd. Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25-26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar.” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promerorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka  (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret.” (Rosander, 2014, s.36)

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander & Olgarsson, 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

I en mätning under 1980-talet låg Sverige på en andra plats gällande civilförsvarsbudgetens storlek, där flertalet europeiska länder inkluderades.

3. Uppbyggnad av ledningscentralerna

Efter att både USA och Sovjet hade genomfört provsprängningar av atomvapen påskyndades processen med utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler. 1950 meddelade Civilförsvarsstyrelsen samtliga länsstyrelser beslutet om att påbörja projekteringsarbete så snart som möjligt. Länsstyrelsen som var samverkande myndighet underrättade sedan kommunerna inom sitt civilförsvarsområde. Runt om i landet påbörjades projektering och sedermera sprängningsarbetet av berganläggningarna. Under 1960-talet skulle skyddet mot kärnvapen öka i dessa typer av anläggningar, vilket medförde att en flera ledningscentraler behövde byggas om och förstärkas. Civilförsvarsstyrelsen meddelade regeringen år 1962 att planering och utbyggnad av flera hundra anläggningar var ett måste för att kunna säkerställa den beredskap som krävdes av civilförsvaret. Dessa anläggningar skulle då vara av varierande storlek beroende på uppgift och placering inom städerna (Rosander & Olgarsson, 2014, s.59-64).

“Som utgångspunkt för sina petitaframställningar för budgetåren 1952/53 och 1953/54 har Civilförsvarsstyrelsen framlagt en utbyggnadsplan för avseende bl.a ett 100-tal fullträffsäkra Ledningscentraler.”

Den territoriella indelningen av civilförsvaret kunde ses i flera nivåer. Den högsta nivån var civilområdet där flera län ingick. Inom varje län fanns ett antal civilförsvarsområden som i sin tur bestod av ett flertal kommuner. Ett civilförsvarsområde kunde i krig delas upp i flera civilförsvarsdistrikt för att underlätta ledning och samordning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.63). Chefen för varje civilförsvarsområde utövade sin ledning från en huvudcentral och varje distrikt hade sin distrikschef inrymd i sin distriktcentral. Utöver dessa två typer av ledningscentral fanns även typen områdescentral (Rosander & Olgarsson, 2014, s.61). I de fall där civilförsvars- eller distrikschefen inte hade en uppehållsplats i sin kommun leddes verksamheten av ett civilförsvarsombud ifrån en ombudscentral (Civilförsvarsstyrelsen, 1967, s.12).

Ofta byggdes en lång stötvågstunnel in i berget där tryckvågen från en explosion skulle avta i styrka för att inte skada den skyddade delen av anläggningen. Den skyddade delen av berganläggningen och stötvågstunneln separerades med en stötvågsgräns vilken bestod av en eller flera överfimensionerade stålportar. Innanför stötvågsgränsen fanns gasgränsen, som i många fall konstruerades likt en sluss där kontaminerad personal var tvungen att saneras innan dem kunde kliva in i den gjutna byggnaden av betong. En mindre andel berganläggningar byggdes ståendes på synliga fjädrar för att motverka rörelser från berget vid detonation i närheten, denna lösning är dock inte vanligt förekommande men några nyare berganläggningar fick denna lösning. Fanns inget berg i närheten grävdes ofta en stor grop i marken där en betonganläggning (s.k bunker) gjöts som då skulle inneha samma likvärdiga skydd mot bomber och stridsgaser likt berganläggningarna hade.

På senare årtiondena har majoriteten av ledningscentralerna tagits ur bruk då hotbilden för väpnat angrepp från en fiende varit liten, men också på grund av ekonomiska skäl. Många ledningscentraler har sålts till privatpersoner och företag som vill driva sin egen verksamhet på insidan. Det finns dock fortfarande ett par som fortfarande är aktiva och som skall fungera som sin ursprungliga funktion. Vi fick möjligheten att följa med personal ned i berget.

I det gröna skjulet går trappan ner för att sluta vid en tjock stötvågsdörr.

4. Ledningscentralen i Södermanland

Ledningscentralen byggdes som en friliggande betongkonstruktion i ett plan och i sin helhet förlagt under markytan. Den konstruerades för närträff av 250 kg minbomb samt skydd mot luftstötvågor och initialstrålning från kärnstridsmedel med en god skyddsnivå . Ledningscentralen är en mindre variant och innehåller totalt 13 utrymmen där bland annat sovrum, pentry och ordersal är några av dem. Utöver huvudingången med sin stötvågs- och gassluss finns en nödutgång om den normala ingången skulle vara blockerad. Ritningsförteckning över ledningscentralen har 1979 som årtal vilket tyder på att uppförandet kom att ske i början på 80-talet. 

Stötvågsgränsen byggdes med en gastät variant (GD) för att stoppa effekterna av en vapenverkan i närområdet. Innanför första dörren finns kontrollstation 1 (stötvågsslussen) där första saneringsstationen installerades med duschar försedda med kallvatten. Denna sluss är skyddad från båda håll med samma typ av ståldörr (GD) och för att passera vidare in i kontrollstation 2 (gasslussen) var en av dessa dörrar alltid tvungna att vara stängda. Även kontrollstation 2 försågs med duschar samt golvbrunn för att spola av de personer som blivit kontaminerade. Efter denna station kunde personalen sedan passera genom den sista skyddsdörren (Gastät dörr GD) för att komma in i själva ledningscentralen. 

Vid kontrollstation 1 installerades snabbventiler m/62 som skulle försluta vid en eventuell stötvåg. Längre in vid kontrollstation 2 installerades andra typer av ventiler som kallas övertrycksventiler ÖV 300 vilka skulle öppna sig vid ett för högt tryck inne i ledningscentralen. Ett konstant övertryck i anläggningen var ett krav för att inga farliga ämnen skulle tränga sig in via dörrar eller andra springor. Regelbundna täthetsprov av gasskyddet utfördes för att säkerställa funktionen. Ett tillåtet läckage för anläggningen bestämdes till 50 m3/tim.  

I anläggningen fanns en anläggningschef som ansvarade för personalbehovet, utbildningen av personalen och beståndet genom inspektion minst två gånger per år. Utöver chefen behövdes även en tillsyningsman som svarade för vård och underhåll av anläggningen. Under drifttiden utförde länsstyrelsen skyddskontroll i samband med sin årliga återkommande inspektion av anläggningen men då ledningscentralen vid högre beredskap skulle tas i bruk för sitt ändamål utgjordes skyddskontrollerna på annat sätt. 

Reservkraften utgjordes av ett reservkraftverk med motor enligt 4-takt principen. Typen Z 788 var utrustad med direktinsprutade motorer. Bränslet kom från den externa tank som var placerad intill. 

5. Civilförsvarsberedskap 

Om anläggningen behövde tas i beredskap fanns flertalet punkter vilka behövde fullföljas, bland annat övergången från fredsdrift till skyddsdrift. Som extra säkerhetsåtgärd var anläggningens chef i fredstid inte densamma som under civilförsvarsberedskap, detta i syfte för att undvika påtryckningar från okända. 

Underhållet av anläggningen med tillsyn och översyn gjordes enligt anvisningar och däribland var beredskapslivsmedel en viktig del. En inventering gjordes i november månad varje år i samband med den genomgripande översynen av anläggningen. Den materiel som var sliten eller var saknad nyanskaffades. Noga var att skyltförteckningen över anläggningen stämde överens och att inga skyltar saknades, detta av säkerhetsskäl. Däribland skyltar för gas- och stötvågsgränser. 

”Enligt § 40 i civilförsvarslagen åligger det kommun att vårda och underhålla allmänna skyddsrum med vilka likställs denna ledningscentral typ F.” 

Beredskapslivsmedlet skulle dimensioneras för 10 personer vilket skulle anskaffas vid högre beredskap och placeras i låsbart överskåp vid pentryt i anläggningen. Här har man räknat på att mängden mat skulle räcka i sex dygn och däribland var kött- och fläskkonserver inräknat med en mängd på 12 kg. 

Enligt underhållskortet över anläggningen som Civilförsvarsstyrelsen signerat står det utförligt i vilka perioder som utrustningen skulle ses över. Den genomsnittliga intervallen för tillsyn av utrustningen var fördelad på var tredje månad och det inkluderade bland annat reservkraftaggregatet och bränsletanken. Det skulle bli förödande om komponenter inom reservkraften inte fungerade om ordinarie elnätet slogs ut.

Dokumenten för driftsättningen av denna ledningscentral innehåller satskorten som omfattar verktyg, verkstadsutrustning, reservdelar mm. Med hjälp av dessa satskort skulle det som behövdes i anläggningen finnas på rätt plats och varje sak hade sin egen materiel-beteckning. 

Gällande anskaffning av reservdelarna hänvisade beteckningarna till bland anat Försvarets typkatalog TK 6:1”Allmänna verktyg” (”M”-nummer), Järnhandlarkatalogen (JHK), Rörbranschens standardkatalog (RSK) och Elinstallationbranschens elmaterielkatalog (E-nummer).   

5.1 Åtgärder vid beredskap 

1. Anskaffa materiel enligt bilaga 7 och 12 (anläggningsinstruktion). 
2. Iordningsställ utvändig saneringsplats i form av plan avgrusad yta 3×3 m på sådant avstånd från anläggningen att vattenslangen når till saneringsplatsen 
3. Uppsätt skylt ”Sanering före inpassering” vid yttre saneringsplats. 
4. Uppsätt skylt med text 

”Häng upp ytterkläder på krokarna” 

”Behåll skyddsmasken på” i nedgången rum 01. 

5.2 För anläggningen gällde följande driftfall: 

Fredsdrift: Obemannad anläggning utan intag av uteluft. Anläggningen uppvärmdes till ca +8’C och avfuktningen skedde med ett avfuktningsaggregat som styrdes av en hygrostat. Vid övning eller dyligt under fredstid kördes anläggningen enligt driftfall skyddsdrift. Möjlighet fanns dock att förbikoppla skyddsfiltren i luftreningsanläggningen. 

Skyddsdrift 1: Bemannad anläggning. Skyddet mot vapenverkan är satt i funktion. Uteluft sögs till fläkt TF1 genom för-filter, luftvärme LV1, kanal och luftrenas. Tilluften trycktes av TF1 genom luftvärmare LV2 och kanaler till olika rummen. När fläkt TF1 gick uppstod i anläggningen ett övertryck som tryckte ut frånluften genom överluftsdon till rummen via övertrycksventiler i gasslussen. Från gasslussen strömmade sedan luften ut via stötvågsventiler i stötvågsslussen och ut från anläggningen genom trappan. 

Skyddsdrift 2: Bemannad anläggning. Skyddet mot vapenverkan är satt i funktion med undantag av luftreningsanläggningens skyddsfilter, som är förbikopplade. 

Anläggningen var utformad och konstruerad för att under en högre beredskap kunna arbeta i skyddsdrift 1 och ständigt vara redo. Vid lång beredskap utan krigshandlingar övergick man till skydsdrift 2, efter beslut från Anl-chef  alternativt civilförsvarschef. För att anläggningens skyddsnivå skulle kunna utnyttnas och anläggningen fungera i övrigt på avsett sätt krävdes bl.a: 

Att onödig trafik genom stötvågssluss och gasgräns undveks. 

Att stötvågsdörrar och –luckor samt gasdörrar och –luckor alltid hålls sätngda utom vid passade varvid för slussar gällde att endast en dörr i taget fick öppnas. 

Att den maskinella utrustningen endast hanhavades av maskinisten eller av utsedd personal med erfoderlig utbildning. 

Att lös materiel i möjligaste mån placerades på sådant sätt att den ej kan åstadkomma skador vid tex. Markskakning. 

Att upptäcka fel och brister i maskinanläggning, övriga installationer och anordningar mm snarast anmäldes till maskinisten eller anläggningschefen. 

Att åtgärder vidtogs av var och en för undvikande av brands uppkomst. 

”Distriktscentralen är klassat som ett skyddsrum. Det innebär att den kan erbjuda skydd mot viss vapenverkan och även skydd mot ABC-stridsmedel.” 

Vid inpassering genom ytterdörr SD1 skulle alltid porttelefonen användas. Den var en snabbtelefonanläggning med en huvudapparat inne i anläggningen. Via tryckknappen vid SD1 påkallades uppmärksamheten inne i den skyddade delen via ljudsignal. In- och utpassering reglerades vid skyddsdrift 1 och 2 genom röda och gröna lampor vid stötvågs- och gasgränser som berättade om det var förbjudet eller ej att öppna den aktuella dörren. Givetvis var den dörr som en nyss passerat tvungen att stängas omedelbart för att kunna bibehålla skyddsdriften. Vid beredskap skulle övertrycket vara minst 100 Pa (10mm vp.). 

5.3 Maskering 

Kontrollera: 

1. Mark och växtlighet återställs i ursprungligt skick. 
2. Nyplantering av avverkning utförs. 
3. Stig- och kabelorter, vattenintag, avgas- och avloppsutsläpp eller annan installation som kan röja anläggningen maskeras. 
4. Synliga betongytor mm. Som kan röja anläggningen är maskeringsmålade. 

5.4 Skyddstjänst 

Skyddstjänstinstruktionen sträcker sig många sidor och även här skulle det vara så vattentätt som möjligt om någonting inträffade. Vid olika scenarier fanns det alltid åtgärder att luta sig tillbaka mot och det var anläggningschefen som hade  ansvar för detta. Med skyddstjänst avsågs alla förekommande uppgifter som innebar övervakande, kontrollerande, förebyggande och avhjälpande åtgärder. Dessa kunde omfatta indikering av driftstörningar och ABC-stridsmedel, släckning av brand, utrymning av anläggningen jämte utbildning och övning i olika skyddstjänstuppgifter för anläggningens personal. 

Bedömning gjordes att verksamheten inom anläggningen inte var brandfarlig och brandbelastningen var därför relativt låg. Kraftaggregatet med tillhörande bränsleförrådstank var avskilt med betongväggar. Gräsbränder i anläggningens omedelbara närhet bedömdes inte heller orsaka skador eller inverka på funktionen. Det negativa var att inträngande koloxid från kraftiga bränder utanför ledningscentralen kunde tränga in via luftreningsanläggningen. 

5.5 Maskinisten 

Maskinisten hade en oerhört viktig roll i anläggningen. Han skulle ha ansvar för anläggningens drift, föra uppgifter och utföra arbete på de olika komponenterna i ledningscentralen. En del var att ansvara för spjäll SP2 vid skyddsdriften som fanns vid luftreningsanläggningen. Här var det viktigt att åtta mm vp:s tryckall erhölls med ett flöde på 600m2/h. 

Uppdaterad: 20230110

Referenslista

Civilförsvarsstyrelsen. (1967). Fakta om civilförsvaret. [Broschyr]. AB Civiltryck.

DC (..), Anläggningsinstruktion 1.

Rosander, L., Olgarsson, P. (2014). Om kriget kommer. Roos & Tegner.