Berget med flera funktioner inom totalförsvaret

Berget innehåller flera före detta hemligheter, däribland civilförsvarets ledningscentral Leoparden. Bakom en fasad av sten vid bergets mynning löper tunneln in i berget som slutar vid några tjocka ståldörrar. Inne i berget skulle personalen anmäla sig till vakten och därefter påbörja arbetet med ledning av samhällets resurser i en krissituation. Idag ser situationen annorlunda ut och anläggningen har stått i förfall under många år.

Likt många andra orter i landet fick denna stad en skyddad ledningsplats. I oktober 1950 lades ett preliminärt förslag fram om en fullträffsäker ledningscentral för civilförsvaret som skulle komma att inhysas i ett av bergen som omger staden. Totalt finns fyra inslag i berget som leder in till bergrummen med ledningscentralen som också är sammanlänkad med en förrådsanläggning som tidigare varit en vapenfabrik.

Ledningscentral Bergrum — Under våningsplanet i bergrummet där vakten hade sitt utrymme, beläget precis innanför gasgränsen.

2. Resan in i en okänd värld

Diskret inne bland vegetationen skymtas en färgskiftning mot bergväggen. Ett nyare plåttak med infästning i berget avslöjar att någonting finns därunder. När vi kommer närmare syns den konstgjorda bergväggen konstruerad med stenblock som omger tunnelmynningen. Några meter längre upp längs bergväggen finns flera ventilationsöppningar vilka skyddas av tjocka stålplåtar. Invid grinden till tunnelmynningen finns ett par skottgluggar där personal skulle beskjuta en fiende och skydda anläggningen.

Vi låser upp grinden och vrider på strömbrytaren till belysningen i stötvågstunneln. Intill brytaren finns en knapp med texten “signal till vakt” som givetvis måste testas. Vi hör ringklockan tjuta innanför den tjocka stötvågsdörren som avskärmar ledningscentralen från omvärlden. Dörren ger en känsla av trygghet men samtidigt inser vi att dessa dörrar behövdes för att överleva vapenverkan från de vapen som fienden befarades använda. Två nycklar krävs till stötvågsdörrens låsanordning och därefter används stålratten intill för att flytta på stålramen som håller dörren säkrad. Stötvågsdörrens imponerande vikt kombinerad med kärva gångjärn gör att vi får ta i med all kraft för att kunna dra dörren mot oss. Slutligen ger den med sig och en okänd värld öppnas som ingen hade sett på många år.

En unken lukt söker sig ut ur mörkret och det märks tydligt att ventilationen stått avstängd under en längre tid. En vridning på strömbrytaren tänder lamporna i gasslussen och vi går vidare in, alla med stor förväntan anläggningens resterande delar. Invid innersta gastäta dörren som avgränsar anläggningen finns ytterligare en strömbrytare. Efter ett par sekunder börjar de trötta ljusrören tändas i den långa korridoren som binder samman utrymmena på undre våningsplanet. På många håll står inventarier kvar, precis som att personal var på väg att rensa anläggningen men avbröt mitt i handlingen. Nu gäller det bara att få igång ventilationen och förse anläggningen med frisk luft.

Maskinrummet har fler knappar och reglade än vi kunde ana och de olika benämningarna på reglagen är inte alltid självklara. Efter en stund har vi strulat klart med de trasiga säkringarna och trycker på den brytare som vi hoppas ska vara rätt. Ett skärande ljud tar upp rummet, men bara för en kort sekund för att sedan gå över i ett dovt muller. Ventilationen har vaknat ur sin sömn och påbörjar sitt arbetspass, precis som under anläggningens aktiva tid.

Det syns tydligt att möglet har angripit stora delar av inredningen. Väggarna är fyllda av olika färgskiftningar. Vaktens utrymme ser ut att ha lämnats med all inredning kvar från den tid då civilförsvaret använde anläggningen. Nyckelknippor hänger kvar på tavlan ovanför skrivbordet, tillsammans med flera tidningsartiklar från länstidningar med tema “civilförsvaret”. Själva ledningscentralen var placerad på undre våningen i bergrummet tillsammans med televäxel, krypto, signalexpedition och drivmedelscentral. Längst in i anläggningen finns den stora salen som var hjärtat i anläggningen; ordersalen.

Bergrum Ledningscentral — Nycklarna hänger fortfarande kvar inne hos vakten. Många tecken finns att man gick utan att plocka med sig det som fanns kvar i berget.

Via ett av de två trapphusen i anläggningen går vi upp på det övre våningsplanet för att fortsätta vår rundvandring. Här känner vi en tydlig stickande dukt som letar sig in genom skyddsmasken. Övervåningen bestod tidigare till större delen av förläggningsplatser till både kvinnor och män, separerade på var sida av den matsal som var placerad i anläggningens mitt. I logementen fanns tidigare våningssängar uppställda längs väggarna, med tre bäddar i höjd. Separerade toalettutrymmen för kvinnor och män finns intill de gamla logementen.

Här på övervåningen finns nödutgången från ledningscentralen. Den leder även till de andra bergrummen i berget. Bakom den gastäta dörren leder en tunnel vidare in i berget till stötvågsgränsen som separerar ledningscentralen till de andra stora bergrummen.

3. Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd. Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25-26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar.” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Katarinabergets skyddsrum — Gasgränsen in till Katarinabergets befolkningsskyddsrum, Sveriges största skyddsrum.

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promerorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36).

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander & Olgarsson, 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

Bergrum Ledningscentral Civilförsvaret — Den utgång som tar en vidare tunnelsystem till de andra bergrummen. Bakom denna dörr finns ytterligare stötvågsgräns.

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

4. Uppbyggnad av ledningscentralerna

Efter att både USA och Sovjet hade genomfört provsprängningar av atomvapen påskyndades processen med utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler. 1950 meddelade Civilförsvarsstyrelsen samtliga länsstyrelser beslutet om att påbörja projekteringsarbete så snart som möjligt. Länsstyrelsen som var samverkande myndighet underrättade sedan kommunerna inom sitt civilförsvarsområde. Runt om i landet påbörjades projektering och sedermera sprängningsarbetet av berganläggningarna. Under 1960-talet skulle skyddet mot kärnvapen öka i dessa typer av anläggningar, vilket medförde att en flera ledningscentraler behövde byggas om och förstärkas. Civilförsvarsstyrelsen meddelade regeringen år 1962 att planering och utbyggnad av flera hundra anläggningar var ett måste för att kunna säkerställa den beredskap som krävdes av civilförsvaret. Dessa anläggningar skulle då vara av varierande storlek beroende på uppgift och placering inom städerna (Rosander & Olgarsson, 2014, s.59-64).

Den territoriella indelningen av civilförsvaret kunde ses i flera nivåer. Den högsta nivån var civilområdet där flera län ingick. Inom varje län fanns ett antal civilförsvarsområden som i sin tur bestod av ett flertal kommuner. Ett civilförsvarsområde kunde i krig delas upp i flera civilförsvarsdistrikt för att underlätta ledning och samordning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.63). Chefen för varje civilförsvarsområde utövade sin ledning från en huvudcentral och varje distrikt hade sin distrikschef inrymd i sin distriktcentral. Utöver dessa två typer av ledningscentral fanns även typen områdescentral (Rosander & Olgarsson, 2014, s.61). I de fall där civilförsvars- eller distrikschefen inte hade en uppehållsplats i sin kommun leddes verksamheten av ett civilförsvarsombud ifrån en ombudscentral (Civilförsvarsstyrelsen, 1967, s.12).

Bergrum Ledningscentral Södermanland — Matsalen där personalen hade sina måltider och unnade sig en lugn stund innan nästa pass började.

Likt majoriteten av dessa berganläggningar konstruerades ett skydd mot stridsgaser och radioaktivt nedfall efter en kärnexplosion. Anläggningen var självförsörjande gällande vatten och elektricitet. Det borrades en djup brunn för vattentillförsel samt reservkraftverk som skulle driva anläggningen om ordinarie elnätet slogs ut. Ett antal modernare berganläggningar konstruerades med fullgott skydd mot elektromagnetisk puls (EMP) genom att klä in anläggningen i stål. Syftet med skydd mot EMP var att motverka bortfall och skador på elektroniken i anläggningen.

Ofta byggdes en lång stötvågstunnel in i berget där tryckvågen från en explosion skulle avta i styrka för att inte skada den skyddade delen av anläggningen. Den skyddade delen av berganläggningen och stötvågstunneln separerades med en stötvågsgräns vilken bestod av en eller flera överfimensionerade stålportar. Innanför stötvågsgränsen fanns gasgränsen, som i många fall konstruerades likt en sluss där kontaminerad personal var tvungen att saneras innan dem kunde kliva in i den gjutna byggnaden av betong. En mindre andel berganläggningar byggdes ståendes på synliga fjädrar för att motverka rörelser från berget vid detonation i närheten, denna lösning är dock inte vanligt förekommande men några nyare berganläggningar fick denna lösning. Fanns inget berg i närheten grävdes ofta en stor grop i marken där en betonganläggning (s.k bunker) gjöts som då skulle inneha samma likvärdiga skydd mot bomber och stridsgaser likt berganläggningarna hade.

På senare årtiondena har majoriteten av ledningscentralerna tagits ur bruk då hotbilden för väpnat angrepp från en fiende ansetts vara liten, men även på grund av ekonomiska skäl. Många ledningscentraler har sålts till privatpersoner och företag som vill driva sin egen verksamhet på insidan. Det finns dock fortfarande anläggningar är aktiva och skall tjäna som sin ursprungliga funktion.

Läs även: Ledningscentralen i mälarstaden

5. Leoparden börjar ta form

1951 sändes en skrift till stadens drätselkammare där Civilförsvarsstyrelsen sökt bygglov för den första byggetappen av vad som skulle komma att bli ledningscentral “Leoparden”. Kostnaden beräknades ligga på 125 000:- i dåtidens valuta. Knappt ett halvår senare kom nästa hemliga dokument med en ansökan om andra etappen av bergrummet, då med en kostnad på 215 000:- . Det beräknades att 1820 m3 berg skulle sprängas bort ,vilket är en hel del. Enligt kostnadskalkylen som gjordes i samma veva blev summan av en färdig ledningscentral totalt 395 000:-.

Denna ledningscentral skulle bli självförsörjande gällande både elkraft och vatten, vilket medförde att både eget reservkraftaggregat och en djupborrad brunn behövde finnas. Djupet på brunnen skulle komma att bli minst 50 meter och utföras av ett lokalt VVS-företag. Enligt senare daterade dokument skulle dock det verkliga djupet på brunnen komma att bli 90 meter. Installation av anläggningens elkraft och övrig försörjning lades ut på upphandling och flera anbud inkom. Stadens egna gas- och elverksbolag låg lägst i kostnad för installation angående elektrisk kraft. Utöver reservkraft behövdes även belysning, svagström, rörsystem för rikstelefon och radio i ledningscentralen. Totalt landade det billigaste anbudet på 42 390:-.

Samma dokument innehåller text som rör flytten från den äldre ledningscentralen till Leoparden. Där beskrivs också att ett antal centralledningar till HC–växlen skall flyttas tillsammans med ett stort antal reläskåp och linjetagarapparater.

Den 6 september 1955 beställde Civilförsvarsstyrelsen en komplett trådsignalutrustning och växelanläggning från Televerket för anläggning Leoparden. Syftet var att effektivisera arbetet genom att ersätta flera separata huvudabonnemang med ett integrerat system. Detta nya system medförde fem betydande fördelar:

Endast tre gruppnummer behövdes för hela centralen, varav ett för telefonväxeln och ett för inkommande samtal.
Den interna trafiken var oberoende av den överordnade telestationen, vilket ökade systemets pålitlighet.
Telefonväxeln var universell och kunde därför anslutas till både lokal- och centralbatterisystem.
Alla kommunikationsapparater i anläggningen kunde kopplas till telefonväxeln, vilket frigjorde övrig personal vid lågtrafik.
Övningsspel kunde enkelt organiseras inom anläggningen tack vare systemets flexibilitet.

I ett brev från Försvarsstaben, daterat 1956, specificerades en beställning av telefonväxel Fst mod. 53, som skulle installeras i ledningscentralen Leoparden. Installationen inkluderade apparatuppsättning samt montage av KK- och strömförsörjningsstativ, inklusive batteri och likriktare, vilket skulle utföras av Televerket. Kostnaden för hela installationen skulle dock täckas av Civilförsvarsnämnden i den stad där Leoparden var belägen. Denna typ av utrustning var förekommande i GPL-anläggningar.

Leoparden bestod av totalt 79 separata rum, var och ett med sitt specifika syfte. Efter att beslut fattats om att minska budgeten flyttade Civilförsvaret ut ur anläggningen. Drift och underhåll av berganläggningar är förenat med betydande kostnader, och eftersom omvärldsläget hade stabiliserats och hotbilden inte längre var lika akut, beslöt staden att hyra ut bergrummet till en aktör som använde det som förråd under en kortare tid. Idag står bergrummet utan någon egentlig funktion, och dess skick är sådant att en renovering skulle innebära mycket höga kostnader.

Ett stort Tack till NFF (Nordisk Fortifikationsförening) och fastighetsägaren som arrangerade detta besök.