Kjula flygbas

Kjulabasen var tidigare en utav försvarsmaktens alla flygbaser som låg avskiljt ute i skogarna. Basen utgjorde en del av det nya Bas90-systemet som var toppmodernt när det togs i bruk.Under årens gång moderniserades flygbasen och två nya kortbanor anlades tillsammans med huvudbanan. Under en kort period testades även civilflyg från basen och idag har den helt andra arbetsuppgifter.

Flygbasen har tidigare varit helt skymd undan. Idag kan ett vaksamt öga se delar av huvudbanan från motorvägen som går en bit ifrån. Längs med landsvägen som slingrar sig förbi Kjulabasen finns klargöringsfickor kvar från en svunnen tid som idag inte har något större användningsområde än parkering åt friluftsmänniskor. Här ligger skogen fortfarande tät och området påminner fortfarande om att det tidigare varit militär aktivitet.

En bit in i skogen kan man från landsvägen skymta en underlig konstruktion, något taget från en Sci-fi film. Med öppningar på både fram och baksida skulle faktiskt stridsplanen starta sina motorer härinne och stå klara för att agera. Men mer om detta längre ner i texten. Vi fortsätter våran färd längs taxivägen och förbi klargöringsskyddet för att närma oss själva flygbasområdet. Eftersom att man nu bygger så extremt mycket på området så får vi nu lov att korsa en stor öppen grusyta för att sedan återkoppla med den väg vi började på. Här kommer det troligtvis byggas stora lager och förrådslokaler i framtiden och ha anslutning till den nya järnväg som byggts på området.

Längre ner på denna taxiväg invid en korsning finns ytterligare ett klargöringsskydd i form av en stor hjälm, som skyddas av en bom och skylten som förbjuder tillträde. Även detta kommer det mer text längre ner. Invid denna korsning börjar även staketet som omger flygbasens område och en bit längre ner på fältet kan man se två väderskydd som kallas för Törebodabågar vid huvudbanan som som skyddade stridsplanen under tiden dom stod vid klargöringsplatsen och skulle göras redo för start.

Några byggnader finns kvar invid väderskydden som tidigare tillhört flygbasen men även här används till andra ändamål i dagsläget. Vi fortsätter ytterligare en bit längs med huvudbanan för att då komma fram till flygledartornet och några hangarer som finns placerade mot mitten av den långa landningsbanan. Skicket på anläggningarna är bra och man tar väl hand om de byggnader som finns på området. Sedan tiden då försvarsmakten hade aktivitet på området har säkerligen stora renoveringar gjorts på diverse byggnader.

Vi far sedan ifrån flygplatsområdet för att ta oss in i skogarna i närheten. En del av förrådsbyggnaderna som användes under flygbasens aktiva tid finns kvar än idag längs de ödsliga grusvägar. Det första förrådet är väl omhändertaget och i bra skick tillsammans med sin övervakning. Fortsätter man länge in i skogen når man ytterligare några mobiliseringsförråd. Runt om flygbasen finns förråd av denna typ där materiel förvarades som tillhörde personalen vid förbanden.

Året var 1952 och kalla kriget var i full fart. Man har över hela landet påbörjat byggandet av militära installationer som skall kunna mäta sig med de kärnvapenhot som följer andra världskrigets sprängningar. Man planerar även ett stort antal militära flygbaser som ska kunna försvara luftrummet vid ett eventuellt anfall. Kjula var ett utav dom strategiskt utvalda platser där man valde att placera en bas, som fick benämning “Fält 56“.

År 1962 var arbetet klart och bastroppen kunde börja flytta över till Kjulabasen. Platsen som tidigare varit ingenting annat än skog och åkermark har nu fått ett helt nytt liv. Kom man för nära basen möttes man tidigt av förbudsskyltar som hänvisade att allmänheten inte fick fortsätta närmare, vilket är vanligt på militära installationer. Man konstruerade och utformade basen efter ett system kallat Bas60.

Bas 60

Man behövde ett nytt system som skulle kunna mäta sig med de nya tekniska utmaningar som tillkom efter andra världskriget och Bas60-systemet utformades som ett svar på detta. Efter försvarsbeslutet 1958 påbörjades 70 krigsbaser att byggas kompletterat med reservvägbaser. Konceptet Bas 60 var en redig uppdatering på de redan befintliga baser som fanns runt om i landet och nu hade man fått en riktig struktur på verksamheten. Utbyggnaden med nya kortbanor och taxivägar var i full gång samtidigt som skyddsrum och ammunitionsförråd anlades runt om baserna. Strömförsörjningen var en viktig del och den inkom från det ordinarie elnätet men kunde även inkomma via reservkraftaggregat om det ordinarie elnätet slogs ut.

Det fanns olika bastyper och i regel var en flygbas en ordinarie bas (O-bas) men det fanns även så kallade tillfällig bas (T-bas). Skillnaden på dessa var att på den ordinarie basen fanns personal och materiel för att kunna reparera och underhålla flygmaskinerna. Även drivmedel och ammunition i mängder. De tillfälliga baserna hade endast utrustning för att kunna genomföra en klargöring, vilket innebär bränslet och ammunitionen fanns tillgänglig.

Man hade till detta system ett par start- och landningsbanor som flygplanen skulle kunna använda varav en huvudbana som mätte ca 2000m. Man valde att anlägga flera rullbanor med tanke på att det då skulle bli ett rörligare system som skulle vara svårare för fienden att slå ut. Istället för att ha flygmaskinerna på en plats skulle dessa alltså spridas ut på flera ytor runt om basen. Till Bas60 byggdes även en Kommandocentral (KC) i betongbunker med skydd mot stridsgaser och luftstötvågor.

För att kunna skydda flygplanen byggdes klargöringsområden runt omkring basen. Detta för att man skulle sprida ut flygplanen på en större yta och på så sätt motverka att alla förstörs vid ett eventuellt anfall från en fiende. Man använde sig av flera klargöringsområden i direkt anslutning till rullbanan och ett uppställningsområde med ett längre avstånd från basen.

• Främre klargöringsområde (Framom): Fanns i direkt anslutning till rullbanans båda ändar där högsta startberedskap skulle finnas hos flygplanen. Klargöringspersonal tillkallades endast när området skulle användas, annars ville man hålla platsen tom för att undvika skador och dödsvall vid överraskande anfall. Här fanns även de s.k Törebodabågarna som agerade väderskydd åt både flygplan som personal undan regn och rusk. Det skyddade även mot insyn ovanifrån. Namnet kommer från leverantören av balkarna som fanns placerade i Töreboda.

• Bakre klargöringsområde (Bakom): Detta område placerades en bit ifrån själva flygfältet, just för att kunna förbereda flygplanen för sina uppdrag. Här på Kjula fanns detta ca 1km ifrån östra änden på huvudbanan. Även här skulle man göra flygplanen redo för sina uppdrag genom tankning och påfyllning av ammunition samt tillsyn av maskineri. För att göra det svårare för fienden att se flygplanen använde man maskeringsnät som fästes på höga stolpar över asfaltsytan. I vissa fall fanns även träd som man placerat på vagnar som sedan drogs för infartsvägen till klargöringsplatsen för att skydda mot insyn. Här fanns även skyddsrum för personal att skydda sig i om faran var framme, oftast i enklare form som klarar splitter och stridsgas.

• Uppställningsområde (Uom): Är det område som låg längst bort från fältet av dessa tre kategorier. Kjulabasen (Fält 56) hade detta område placerat några kilometer från huvudbanan med tillhörande asfaltsfickor för parkering av flygplanen och hangarer tillsammans med verkstäder som möjliggjorde att man kunde göra större reparationer på de flygplan som var skadade. Man kunde använda uppställningsområdet till de flygplan som inte användes för tillfället.

Basbataljon och bemanning

Flygbasen inom konceptet bemannades av en basbataljon ut flygvapnet men även från delar av armén som innefattade luftvärnet. Vid en mobilisering och full bemanning av en flygbas fanns 1200-1500 personer på plats för att sköta sina uppgifter. Skillnaden här var att basbataljonen skulle försvara egna grupperingsområden medans luftvärnet skulle bekämpa fientligt förband som ville ta över basen. De personer som bemannade basen inom basbataljon skulle även sköta allt från reparation och service av markytor men även fordon och maskiner på området.

Högst upp i ledet och chefen över basen var basbataljonchefen som skulle ha det totala ansvaret. Under chefen fanns de sex enheter som skulle se till att verksamheten fungerade enligt de order som givits: Flygfältsarbetskompani, Intendenturkompani, Stabskompani, Stationskompani, Skyddskompani och Sjukvårdspluton.

Reservvägbas

Förutom huvud- och kortbanor finns det även reservvägbaser som utvecklades under Bas 60-systemet och som följde med till Bas 90-systemet. Dessa har en likhet med kortbanorna i och med att dessa också placerades längs en allmän väg. Reservvägbaserna hade ofta en längd som varierade mellan 1500-2000 meter och dessa baser utmärkte sig väldigt tydligt i form av en lång och bred väg med ett stort avstånd till skogskanten på sidorna. Till dessa reservvägbaser byggdes även fortifikatorisk ledningsinfrastruktur och klargöringsplatser där flygmaskinerna skulle kunna förberedas. Det fanns ingen direkt bemanning vid reservbaserna utan dessa skulle tillföras efterhand.

Kommandocentralen (KC)

Inom planen för utbyggnaden av flygvapnet som kom via försvarsbeslutet 1958 beslutades att en kommandocentral skulle finnas till varje bas. Kommandocentralen skulle ansvara för den minutoperativa verksamheten till flygbasen. Från början anlades kommandocentralen i en barack utan något vidare skydd för personalen, de skulle dock få ett skyddsrum intill. Man upptäckte ganska snart att man behövde en säkrare plats med bättre skydd och CFV beslutade 1961 att en fortifikatorisk skyddad betonganläggning skulle placerades på ett avstånd från basen där man inte skulle behöva oroa sig för att bli utslagen i ett bombanfall. Sommaren efter tog arbetet fart med att rekognosera platser där de nya fortifierade kommandocentralerna skulle anläggas. Målet var att ha byggt 70 stycken anläggningar fram till årsskiftet 1968/69.

Redan 1963 stod KC färdigt i både Eskilstuna (Kjula) samt Uråsa och dessa var de första kommandocentralerna som användes på en större övning. Detta utvecklades och tillhörde från början ett system kallad Stril60 inom konceptet Bas 60.

Den minutoperativa verksamheten innefattade bland annat klargöringen och beredskap av flygmaskinerna, men även flygtrafikledning och spridning av dessa. Den större delen av kommandocentralen kom att utgöras av ledningsrummet där kommunikationsförbindelser fanns kopplade för att sedan spridas ut över basen olika delar. Den vakthavande officeren hade plats längst bak i rummet tillsammans med hans biträde. Till ledningsrummet fanns möjlighet att växla startorderförbindelsen, växla och koppla samtal inom basen med även utlösa flyglarmet.

Kommandocentralen vid F1 – Klicka här

Från kommandocentralen fanns en fast förbindelse till luftbevakningstorn inom basen där luftbevakaren tog emot rapporter från trafikledaren gällande egna starter och landningar, som sedan kunde levereras vidare till luftförsvarsgruppcentralen (LGC) inom sektorn. Från denna LGC gick sedan de sammanställda data och informationen vidare till luftförsvarscentralen (LFC), där beslut och ordrar togs för en kommande insats.  För att motverka bekämpning av egna stridskrafter fanns en underofficer i kommandocentralen vars uppgift var att orientera luftvärnet på basen om den egna flygverksamheten. Den baskabel som var förlagd i baskabelnätet gick via KC för att sedan fortsätta ut till piloterna vid klargöringsplatserna.

Majoriteten av kommandocentralerna är uppbyggd på lika sätt med samma utformning men ändringar kan ha förekommit på de senarebyggda med tiden. KCn hade en stötvågstunnel som löpte parallellt med den skyddade delen med en ingång i vardera ände. För att inträda till den skyddade delen fanns en stötvågsdörr som agerar både stötvågs- och gasgräns. Innanför når man ledningsrummet på höger sida och de två panelraderna där personalen satt syns tydligt. Kabelkanaler i golvet leder in mot apparatrummet i andra änden på anläggningen där all teknik fanns placerad. Värme och ventilation hade ett eget rum intill apparatrummet.

När det sedan övergick från Bas-60 till Bas-90 så ville man nu också utöka ytan i kommandocentralen och även ge personalen ett bättre fortifikatoriskt skydd. Man testade detta i Uppsala då den centralen fick agera prototypanläggning. Resultatet av ombyggnationen i Uppsala var bra och de miljöförbättrade åtgärder uppskattades väldigt. Man flyttade även operatörspositioner samt utrustning som då även fick plats i den nya delen.

Bas 90

Tiden gick och Kjulabasen övergick i operativ drift i det nya systemet från Bas 60 i mitten på 80-talet. Fördelen här på Fält 40 och med det nya Bas 90 systemet var att kunna öka flexibilitet och rörlighet för flygmaskinerna under en höjd beredskap eller ännu värre, ofred. Man ville utöka den defensiva försvarstekniken som man tidigare haft och nu tillkom fler kortbanor till basen och mer personal som snabbt skulle flyttas mellan de olika rullbanorna(start/landnings-banor) för att ta hand om flygmaskinerna gällande service och liknande.

Det nya tänket och den nya utformningen i det nya systemet resulterade även i att den effektiva storleken på Kjulabasen uppgick till många kvadratkilometer. I ett så kallat basområde ingick flera baser som var uppdelat på en huvudbas och några mindre sidobaser där tanken var att placera en division per bas, där en division bestod av 8-12 flygmaskiner.

Utbyggnaden av Kjulabasen resulterade i fyra stycken rullbanor varav en var huvudbana (Benämnd Helge) och de resterande tre var kortbanor (Benämnda Bertil, Cesar, David). Samtliga banor var byggda av asfalt och huvudbanan hade en längd på 2000m och kortbanorna var 800m långa. Dessa kortbanor skulle endast användas som alternativ om huvudbanan slogs ut vid ett anfall. Dessa var ofta placerade på landsvägar och sammanlänkade till huvudbanan via taxivägar på landsvägar, allt för att maskera basen så gott det gick. Genom att använda Viggens färdigheter att kunna starta på korta sträckor och att kunna sprida ut flygmaskinerna på flera platser utgick man ifrån att en fiende inte skulle slå ut basen med tanke på det dåliga resultat det skulle ge.

Basbataljon 85 och klargöringen inom Bas 90

Precis som utbyggnaden av bassystemet så uppdaterades även basbataljonen. Den nya organisationen fick namnet Basbataljon 85 och hade grundprincip från det äldre bassystemet. För att kunna tillgodose service och underhåll tilldelades det klargöringstroppar för denna uppgift. Även Serviceplutoner ingick som tillsammans skulle lösa uppgiften med underhållet av flygplanen. Gemensamt för samtliga baser var att det fanns klargöringsmöjligheten som innebar påfyllnad av ammunition och bränsle, medan attack- och spaningsförband skulle ha tillgång till fullständiga klargöringsmöjligheter.

För att kunna utföra reparations- och underhållsarbeten på och runt basens olika delar fanns en egen enhet som med hjälp av en transportabel verkstadsvagn och anpassade fordon kunde röra sig någorlunda fritt runt området. I dessa arbetsuppgifter ingick bland annat underhållet av datanätet, flygplatsbelysning och radioutrustning.

Från kommandocentralen och klargöringsledaren gick order ut till klargöringstropparna om vad som skulle ske. Via ett nära samarbete i kommandocentralen och personalen på plats gick detta väldigt smidigt till. Från anläggningen gick även order ut till flygplansvägvisare som hade till uppgift att dirigera in flygplanet mot rätt flygplansplats. Dessa användes även som en typ av avspärrning för att förhindra sammankomst av både fordon och flygmaskiner på rullbanan samtidigt.

När ett flygplan hade blivit hänvisat till respektive flygplansplats var det dags för klargöringstroppen att framrycka mot platsen. De var normalt grupperade långt ifrån i ett bakre läge i skydd från ett fientligt anfall. Med sig fram till platsen hade de ammunition, bränsle och annan utrustning som var nödvändig. Bränslet fylldes på i lastbilar från nedgrävda cisterner inom basen och de kom i sin tur från ett större bränslelager som exempelvis kunde vara förlagd i bergrum.

Utöver flertalet rullbanorna så fanns det en stor mängd flygplansplatser och klargöringsplatser, precis som i Bas-60 systemet. Det man hade gjort nu var att utvidga detta ännu mer med en bättre spridning över basområdet. Man byggde dessa asfaltsfickor utmed landsvägarna i anslutning till området och oftast dubbelt till antalet än vad det fanns flygmaskiner. Detta för att kunna maximera spridningen och försvåra upptäckten av en fiende. Vissa klargöringsplatser försågs även med maskerande vegetation som via stålställningar skulle skymma sikt från ovan. Dessa tillvägagångssätt utvecklades som sagt redan under Bas-60 systemet.

Ledningsplats med fortifikatoriskt skydd

Man ville även öka säkerheten för personalen som arbetade med den övergripande ledningen av basen och flygbasbataljonen. Lösningen var att bygga en stor Bascentral (BasC) i form av en betonganläggning under marknivå som placerades ett par kilometer från själva flygbasen där man skulle arbeta dolt, skyddat och i lugn & ro. Redan inom Bas 60 fanns en bascentral, men här behövde inte centralen ligga under marknivå med fortifikatoriskt skydd då den var placerad på längre avstånd från basen.

Nedläggningen