Framskjuten enhet (FE)

Under 1970-talet infördes en ny typ av anläggningar där räddningspersonal skulle kunna uppehålla sig vid  krävande situationer. Dessa anläggningar byggdes numera som betongkonstruktioner men äldre varianter fanns insprängda i berg. Tanken var att i ofred lämna de ordinarie anläggningarna och istället fördelas ut på de skyddade anläggningarna runt om i städerna för att minska tiden att nå de drabbade områdena.

Beläget i en skogsdunge intill en genomfartsled finns ingången till den underjordiska anläggningen, dock väldigt undanskymd. Betongen runt ingången är täckt av mossa och annan vegetation. Den gamla trädörr i betongen ger intrycket av att anläggningen inte längre används. Ofta kan utsidan av en anläggning vilseleda dess egentliga skick då insidan kan vara i toppskick, även i detta fall.

Innanför trädörren leder trappan ned till den tjocka stålporten tillika stötvågsgränsen som utgör skalskyddet. Den stålgråa dörren öppnas och en okänd värld uppenbarar sig. För den som aldrig har besökt sådan här anläggning kanske man inte förstår varför det finns så många dörrar att passera innan man når själva insidan. Faktum är att efter den första stötvågsdörren finns ytterligare en sådan för att tillsammans skapa en stötvågssluss. Efter den slussen når man sedan gasslussen med sin “kontamineringsdusch” som ska användas om man kommer in som kontaminerad av stridsgaser utifrån.

”Kontroll sker enligt bestämmelserna för täthetsprovning av gasskydade anläggningar..”(Bilaga 9)

Innanför gasslussen når man pentryt med sin inredning som är målad i en gul kulör vilket påminner om det glada 70-talet. Inne i skåpen fanns en stor del förbrukningsartiklar kvar som fortfarande är insvepta i papper som skydd. Intill pentryt finns en expedition och ett dagrum med några bord och stolar, även dessa dekorerade i den typiska gula färgen. Väggarna i dessa rum är målade upp till hälften med vit färg och den övre hälften är blå. Dessa olika färgkombinationer ska ha en psykologisk funktion, där det olika färgerna framkallar olika känslor hos en människa. Bortanför dagrummet finner man det stora logementet där våningssängarna står kvar och är redo att användas. Med tre på höjden finns här plats för nästan 20 sovande, medan resten av arbetsstyrkan var i aktiv tjänst. De gröna väggarna i logementet ger ett harmoniskt intryck men skyltarna på väggarna som säger “stötvågsgräns” och “gasgräns” påminner om anläggningens allvarliga syfte.

I andra änden av anläggningen finns apparatutrymme för ventilation och filtersystem för den inkommande luften. En varmvattenberedare i trä pryder ena hörnet och intill finns en diskränna av större modell där man kan tvätta av sig och borsta tänderna efter dagens tjänst. Två torrklosetter finns till förfogande till personalen.

Civilförsvarets uppbyggnad

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.25). Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar.” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promerorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka  (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret.” (Rosander, 2014, s.36)

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

I en mätning under 1980-talet låg Sverige på en andra plats gällande civilförsvarsbudgetens storlek, där flertalet europeiska länder inkluderades.

Uppbyggnad av ledningscentralerna

Efter att både USA och Sovjet hade genomfört provsprängningar av atomvapen påskyndades processen med utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler. 1950 meddelade Civilförsvarsstyrelsen samtliga länsstyrelser beslutet om att påbörja projekteringsarbete så snart som möjligt. Länsstyrelsen som var samverkande myndighet underrättade sedan kommunerna inom sitt civilförsvarsområde. Runt om i landet påbörjades projektering och sedermera sprängningsarbetet av berganläggningarna. Under 1960-talet skulle skyddet mot kärnvapen öka i dessa typer av anläggningar, vilket medförde att en flera ledningscentraler behövde byggas om och förstärkas. Civilförsvarsstyrelsen meddelade regeringen år 1962 att planering och utbyggnad av flera hundra anläggningar var ett måste för att kunna säkerställa den beredskap som krävdes av civilförsvaret. Dessa anläggningar skulle då vara av varierande storlek beroende på uppgift och placering inom städerna (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.59-64).

Den territoriella indelningen av civilförsvaret kunde ses i flera nivåer. Den högsta nivån var civilområdet där flera län ingick. Inom varje län fanns ett antal civilförsvarsområden som i sin tur bestod av ett flertal kommuner. Ett civilförsvarsområde kunde i krig delas upp i flera civilförsvarsdistrikt för att underlätta ledning och samordning (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.63). Chefen för varje civilförsvarsområde utövade sin ledning från en huvudcentral och varje distrikt hade sin distrikschef inrymd i sin distriktcentral. Utöver dessa två typer av ledningscentral fanns även typen områdescentral (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.61). I de fall där civilförsvars- eller distrikschefen inte hade en uppehållsplats i sin kommun leddes verksamheten av ett civilförsvarsombud ifrån en ombudscentral (Civilförsvarsstyrelsen, 1967, s.12).

Konstruktion och Funktion

Inom ramen för de nyinrättade framskjutna enheterna påbörjades projektering av nya skyddade utrymmen i områden där befintliga anläggningar inte fanns till förfogande. De nya anläggningarna skulle komma att konstrueras enligt två standardtyper med plats för antingen 30 eller 60 personer. De nya utrymmena som skulle byggas var i regel friliggande betongkonstruktioner eller förlagda i förstärkta källarutrymmen. De redan befintliga berganläggningar som tidigare agerat distriktcentral med fordonsskydd skulle komma att moderniseras för att anpassas till sitt nya användningsområde (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.190-191).

Det stora berganläggningar som övergick till att vara framskjutna enheter erhöll gott skydd mot stötvågor och stridsgaser för personaldelen. Fordonsskyddet var stort nog för flertalet räddningsfordon, dock inte med samma skydd som personaldelen. Dessa anläggningar byggdes främst inom storstäderna och fick namn efter djur och växtriket. Ett par av dessa är ”Pionen” på Södermalm och ”Liljan” som i Bromma, Stockholm.

Denna anläggning byggdes på 1970-talet som skyddsrum till personalstyrkan för en framskjuten enhet varifrån man snabbt skulle kunna bistå med hjälp i utsatta områden. Dessa framskjutna enheter placerades strategiskt i tätorter och hade ett samverkan med huvudcentralen inom civilförsvarsområdet. I detta fall gick informationsflödet via anläggning Ernst. Denna betonganläggning har samma likvärdiga skydd mot konventionella vapen att jämföra med ett bergrum. Personalen som öppnade denna anläggning berättade att taket är gjutet i flera lager som tillsammans bildar en tjocklek på 160 centimeter, vilket är imponerande. När den närliggande brandstationen byggdes tillsammans med sin nya räddningscentral har denna framskjutna enhet hamnat i malpåse.

Civil Defence had fortifieded places to dwell on that was central in cities who became involved. These were built as both a bunker but also blasted into the mountain. They wanted to come quickly to judgment affected areas then roads and other critical infrastructure could be damaged in an attack needed these are deployed centrally with staff from the emergency services that could quickly take action.

From here, they would lead and coordinate tasks thay a crisis situation would require. There are several different variants of the advanced units where size and performance may vary. There are large caverns where emergency services have placed the majority of their vehicles for protection against possible attacks.

Examples of larger units that may be worth mentioning is Pionen in Södermalm and Liljan, which is located in Bromma. There they have vehicle protection for the majority of fire trucks and a protected Command center where you could work with a reasonable protection from shock waves and gas attacks.

As for this unit, it is only built as a discrete bunker with an entrance that does not stand out very much at all. It has the same equivalent protection against attacks like a rock shelter that was the requirement in the construction. The roof of the bunker is cast in multiple layers and has a thickness of 1.6 m, which is quite a lot. When the fire station located nearby was built with his own new Central as this one  ,it is not used as much.