Ledningscentral Tisteln

Bergrummet placerades i utkanten till en av landets största städer och har genom åren haft flera funktioner inom civilförsvaret. Idag har verksamheten sedan länge avstannat och vegetationen har  smugit sig inpå anläggningens inslag i betongen. Insidan på den tidigare anläggningen har med åren blivit allt sämre då fukt och mögel angripit nästan allt material på insidan.

Den mäktiga stötvågsporten står på glänt och en unken lukt sipprar genom springorna. Intill porten finns en stållucka som leder in till till den föråldrade ventilationsanläggningen. Innanför portarna blir luften allt sämre och det märks snabbt att anläggningen stått övergiven under en lång period. Mögel och annat skadligt har praktiskt tagit angripit allt på insidan då ventilationen varit avstängd under en lång period. 

Innanför stötvågsporten vi når gasgränsen vilken består av en något mindre stålport försedd med gummilister som skulle hålla stridsgaser på utanför bergrummet. Denna gräns utgjorde det inre skyddet och innanför detta kunde personalen känna sig trygga mot faror på utsidan. Anläggningens binds samman via en korridor som löper mellan ordersal, kök och andra utrymmen.

Vid ett bord i ordersalen i bergrummet ligger gamla dokument som simulerar övningar och uppgiften som personalen ställdes inför. Ett övningsmoment gick ut på att Norges huvudstad blivit attackerad med kärnvapen och hur civilområdet där Tisteln var placerad skulle agera. Skulle Oslo bli drabbad av en attack med kärnvapen är sannolikheten stor att Sverige skulle bli påverkad av radioaktiviteten.

Då anläggningen under senaste åren stått utan direkt hyresgäst har skadegörelsen varit ett faktum. Skräp och utrustning från anläggningen täcker golven tillsammans med krossat glas från glasrutorna vid ordersalen. Det mindre kök som delvis skulle förse personalen med mat har också blivit utsatt för vandalisering, men köksutrustningen ligger kvar. Anläggningen dimensionerades inte med ett storkök då maten skulle tillses från annan plats. Skadegörelse är väldigt tråkigt då det ofta finns en spännande historia bakom dessa platser.

Anläggningen konstruerades med ett fortifikatoriskt skydd mot stridsgaser och stötvågor från explosioner. Nedskärningar i budget vid konstruktion medförde bland annat att skyddet begränsades. Berganläggningen bestod inte av en stötvågstunnel likt många andra anläggningar, utan bestod av stötvågsdörr placerad endast några meter in i berget. Detta innebar att skyddet mot större bomber i dess direkta närhet utgjorde en risk för skador. På senare tid upptäcktes att berget inte var stabilt nog och bergtaket ovanför anläggningen inte är tillräckligt högt.

Innan funktion som ledningscentral fanns på samma plats en befintlig anläggning, nämligen en luftskyddscentral. Denna var dock mindre till storleken och sprängningsarbete var ett faktum för att tillgodose behovet inför den kommande funktionen som ledningscentral.

Året var 1957 då entreprenadfirman erbjöd sig utföra ombyggnationerna i den befintliga luftskyddscentralen, som skulle komna att präglas av problem. Sprängningarna i berget stoppades ganska snart efter att det upptäckts instabilitet i berget. Det gick så långt att kommunen skickade en skrivelse till de entreprenörer som deltog i processen att arbetstakten skulle öka. Under slutbesiktningen som genomfördes år 1960 hittades flertalet problem i anläggning Tisteln. Projektet med ombyggnation till den nya ledningscentralen stötte på så många problem vilket resulterade i att den inte kunde tas i bruk förrän 1962, vilket var en lång period för en anläggning av denna storlek. 

Utöver funktionen som ledningscentral fick Tisteln under 1980-talet en ny FM-sändare installerad vilket innebar att den nu skulle fungera som radioannex inom civilförsvaret (Högberg, xxxx). Detta innebar att Tisteln skulle fungera som annex till huvudcentralen Uttern inom civilförsvaret.

2. Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd. Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25-26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promerorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka  (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander & Olgarsson, 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

I en mätning under 1980-talet låg Sverige på en andra plats gällande civilförsvarsbudgetens storlek, där flertalet europeiska länder inkluderades.

3. Uppbyggnad av ledningscentralerna

Efter att både USA och Sovjet hade genomfört provsprängningar av atomvapen påskyndades processen med utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler. 1950 meddelade Civilförsvarsstyrelsen samtliga länsstyrelser beslutet om att påbörja projekteringsarbete så snart som möjligt. Länsstyrelsen som var samverkande myndighet underrättade sedan kommunerna inom sitt civilförsvarsområde. Runt om i landet påbörjades projektering och sedermera sprängningsarbetet av berganläggningarna. Under 1960-talet skulle skyddet mot kärnvapen öka i dessa typer av anläggningar, vilket medförde att en flera ledningscentraler behövde byggas om och förstärkas. Civilförsvarsstyrelsen meddelade regeringen år 1962 att planering och utbyggnad av flera hundra anläggningar var ett måste för att kunna säkerställa den beredskap som krävdes av civilförsvaret. Dessa anläggningar skulle då vara av varierande storlek beroende på uppgift och placering inom städerna (Rosander & Olgarsson, 2014, s.59-64).

Den territoriella indelningen av civilförsvaret kunde ses i flera nivåer. Den högsta nivån var civilområdet där flera län ingick. Inom varje län fanns ett antal civilförsvarsområden som i sin tur bestod av ett flertal kommuner. Ett civilförsvarsområde kunde i krig delas upp i flera civilförsvarsdistrikt för att underlätta ledning och samordning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.63). Chefen för varje civilförsvarsområde utövade sin ledning från en huvudcentral och varje distrikt hade sin distrikschef inrymd i sin distriktcentral. Utöver dessa två typer av ledningscentral fanns även typen områdescentral (Rosander & Olgarsson, 2014, s.61). I de fall där civilförsvars- eller distrikschefen inte hade en uppehållsplats i sin kommun leddes verksamheten av ett civilförsvarsombud ifrån en ombudscentral (Civilförsvarsstyrelsen, 1967, s.12).

“Som utgångspunkt för sina petitaframställningar för budgetåren 1952/53 och 1953/54 har Civilförsvarsstyrelsen framlagt en utbyggnadsplan för avseende bl.a ett 100-tal fullträffsäkra Ledningscentraler.”

3. Civilförsvarsområdet

Inom civilförsvarsområdet fanns ett antal ledningscentraler som tillsammans skulle inhysa personal till  ledning av samhället i kris och krig. Under tiden från andra världskriget kom dessa anläggningar att konstrueras i en snabb takt.

Huvudcentral Solrosen är en äldre berganläggning och var föregångare till Uttern. Denna byggdes under andra världskriget där stora utrymmen sprängdes ut för att inhysa personalstyrkan. När det nya befolkningsskyddsrummet byggdes i nära anslutning togs beslut att ansluta de båda anläggningarna via en trappa som kom att löpa emellan. När Uttern så småningom stod klar att överta ansvaret inreddes Solrosen med logement och ingick därefter som en del av skyddsrummet.

Huvudcentral Uttern är den största av civilförsvarsområdets ledningscentraler som inhyste civil ledning. Denna massiva berganläggning byggdes på 1950-talet med ett fristående hus i berget som mäter fyra våningar på höjden. Som jämförelse med andra huvudcentraler byggdes dessa oftast med två våningar. Förklaringen till den extrema storleken ligger i att det även inhystes en militär del som flygvapnet använde för luftbevakning. Denna militära del hade beteckning Spoven (LGC L71 W21) och var en luftförsvarsgruppcentral med uppgift att samla information som sedan skulle skickas vidare till luftförsvarscentralen (LFC) inte långt ifrån.

Uttern var precis som majoriteten av berganläggningarna skyddad mot kärnvapen och stridsgaser med gas- och stötvågsgränser. Anläggningen byggdes för att vara självförsörjande gällande elförsörjning och dricksvatten med ett reservkraftverk och djupborrad brunn. Uttern var även tänkt att användas som reservledningscentral för Bofinkens område.

HC Bofinken var en ledningscentral inom civilförsvaret tillhörande Kungälv även reservledningscentral till Göteborgs stad. HC Bofinken inhystes under 70-talet i en tidigare hemlig berganläggning och hade en totalyta på över 1200 kvadratmeter som fördelades på två våningar. Denna storlek var snarlik med de flesta andra HC av typ A. Det fanns 120 sängplatser som skulle tillgodose behovet hos den 150 personer stora styrkan i berget.

DC Hisingen (Ramberget) är även byggd tidigare än majoriteten och med en annan teknik. Detta bergrum konstruerades utan någon ordentlig stötvågsgräns om man jämför med de större anläggningarna som hade en tunnel där stötvågen från laddningen skulle slå ut sig själv i styrka. Men med en diskret ingång i berget kommer man in till “huset i berget” där utrymmena för personalen finns. DC Hisingen fick senare en granne i form av en ytterligare berganläggning, men med ett helt annat användningsområde.
DC/OC Tisteln fick under mitten på 80-talet en ny FM-sändare installerad och detta skulle vara startskottet för att berganläggningen skulle komma att kallas för “civilförsvarets radioannex”(100 år av försvar i väst, Leif Högberg). Detta innebär att Tisteln skulle fungera som annex till huvudcentralen Uttern för civilförsvaret i Göteborg
DC Rosen byggdes även den under den första delen av 40-talet och inhystes i den tidigare luftskyddscentralen.
DC Syd
DC Ost

Uppdaterad: 2023-01 (återstår: 3.)

Referenslista

Civilförsvarsstyrelsen. (1967). Fakta om civilförsvaret. [Broschyr]. AB Civiltryck.

Högberg, L. (xxxx). 100 år av försvar i väst.

Rosander, L., Olgarsson, P. (2014). Om kriget kommer. Roos & Tegner.