Mariabergets Bergrumsanläggning

Anläggningens huvudinslag med sin port utmärker sig inte särskilt i terrängen. Men innanför detta yttre skydd finns en helt annan värld som var världsunik i sitt slag. Längs den långa nedåtsluttande tunneln skulle människor rusa ner till skyddet mot explosionen från ett kärnvapen.

1. I änden på den lilla infartsvägen syns den blåa porten. Runt om inslaget finns betongväggar som håller tillbaka jordmassorna. Bakom ökar succesivt bergets höjd och hjässan döljs av träden. Huvudingången är inte insprängd i ett högt vertikalt bergmassiv, som många kanske tänker sig en ingång i berget. Porten är stor nog att rymma en lastbil och bredvid finns en mindre dörr avsedd för personer. Intill lyser en kontrollpanel för larmsystemet och en skylt som vittnar om skyddsrum finns monterad. Vi kliver in över tröskeln på den lilla dörren och möts av ett mörkt utrymme och ett eko som sprider sig längst med tunneln. En tryckning på strömbrytaren sätter i gång armaturerna i taket som ger ifrån sig ett surrande ljud innan de tänds. En nedåtsluttande tunnel uppenbarar sig som till stor del är helt gjuten i betong. Väggarna pryds av målningar som mestadels går i grönt, troligtvis för att öka trivseln i den speciella miljön. Efter ett tjugotal meter når vi tunnelns bredare del där stötvågsfickorna finns. De kraftiga betongväggarna har placerats i vinkel mot tunneln i syfte att absorbera en del av kraften från luftstötvågen av explosioner, särskilt kärnvapen. Strax efter dessa fickor når vi stötvågsgränsen med sin bastanta port där dimensionen tydligt visar vilket hot som förelåg vid tiden för byggnationen.

Vi strosar omkring i den stora anläggningen, tar oss från det ena utrymmet till det andra med stor nyfikenhet. Känslan att kliva in i en annan tid är stark, där vissa delar moderniserade för gissningsvis 20 år sedan, medan andra delar står orörda i samma sedan 1950-talet. Vid besöket ekar de stora salarna tomma och den föreningsverksamhet som en gång fanns här har sedan länge flyttat ut. Ändå kan vi på flera ställen hitta små detaljer som påminner om anläggningens tidigare användning. Ett av utrymmena som ursprungligen användes som verkstad har under senare tid nyttjats till skjutbana, där både patroner och tomhylsor ligger kvar. Vid nästa kammare, ett begrepp som används för anläggningens olika utrymmen, finns spår av idrottsaktiviteter då en typisk matta för idrottshallar är lagd. Troligtvis har den närliggande skolan, tillsammans med andra kommunala skolor, använt denna del i “närtid” som en form av idrottshall. Kampsportsklubbar bedrev verksamhet här på kvällarna, och precis intill hade boxningsklubben BP Rapid sin verksamhet, något som det fortfarande syns spår av. I omklädningsrummet ligger gamla boxningshandskar kvar, tillsammans med en rad affischer och tidningsurklipp på medlemmar som uppmärksammats i media.

De utrymmen som tidigare användes för studieverksamhet är nu till stor del tomma. När vi når teatern med sin biljettkiosk omges vi av det varma, bruna teglet och de mörka trädörrarna. Det känns som att vi flrflyttas tillbaka i tiden, främst då många detaljer vi ser är från den ursprungliga byggnationen. Det finns nästan ingenting som skvallrar om att vi befinner oss långt under jorden, vilket förstärker vår förståelse för hur dessa enorma skyddsrum utformades. När vi passerar in genom dörrarna till gymnastiksalen drabbas vi av en riktig wow-känsla. Blicken sveper över den stora salen och vi blir förbluffade över att något så imponerande finns nästan 30 meter under markytan, i ett utrymme skyddat från kärnvapen. Känslan av att tiden avstannat förstärks ytterligare när de olika gymnastikredskapen granskas noggrannare. En del av de fastmonterade redskapen ser ut att kunna vara från den tid då anläggningen byggdes. När vi senare tittar på en bild av tagen av Civilförsvarsstyrelsen kan vi konstatera att stora delar av utrustningen är förvånansvärt lik den som fortfarande finns vid vårt besök.

Efter att ha passerat anläggningens delar står det klart att det är ett imponerande byggnadsverk. Den civila användningen, och därmed den anpassade utformning, flyttar fokuset från anläggningens syfte under en krigssituation. När vi pratat med individer som tidigare varit aktiva i föreningslivet eller tränat i berget har de ofta inte förstått vilken typ av anläggning detta egentligen är. En rimlig förklaring är att många av dem var unga då och därför inte reflekterade över skyltar som “stötvågsgräns”  eller varför det fanns så många konstiga ståldörrar. Men visst var det en spännande känsla att genom en dörr i bergväggen kliva in i en helt annan värld där under. Vid en skarp situation skulle dock upplevelsen med alla säkerhet komma att vara annorlunda.

När personalen på anläggningen beslutade om stängning sattes den 20 ton tunga huvudporten i rörelse, ackompanjerad av tjutande sirener och blinkande röda lampor. Strax därefter skulle de gastäta dörrarna slutas, och dessa fick inte öppnas igen utan godkännande från den högst ansvarige i skyddsrummet. Vid full kapacitet skulle tusentals människor ha tvingats samsas under samma tak, medan temperaturen steg och paniken troligen spred sig. Så kunde scenariot ha sett ut. Det positiva är att anläggningen hittills aldrig behövt användas som skyddsrum i en nödsituation. Under fredstid har berganläggningens utrymmen däremot tjänat olika syften och hyrts ut till flera verksamheter genom åren.

2. Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis av information gällande den tidigare enorma organisationen. 

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22).

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd. Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25-26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promemorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promemorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka  (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander & Olgarsson, 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

3. Allmänt om skyddsrum

Det finns en rad bestämmelser som involveras och berör skyddsrum. Genom åren har tekniska bestämmelser för normalskyddsrum publicerats, bland annat av kungliga Civilförsvarsstyrelsen. Dessa publiceringar kan skiljas åt i jämförelse med senare utgåvor. Vid publikationen ASkr54 (Anvisningar för anordnande av skyddsrum) med utgivningsår 1954 beskrivs att skyddsrum, med hänsyn till skyddet, delas in i tre kategorier: Fullträffsäkra-, normal-, och splitterskyddsrum. Fullträffsäkra skyddsrum helt insprängda i berg ses som det bästa och enklaste sättet att garantera högt skydd. Bergtäckningen skulle minst uppgå till 15 meter för att erhålla en tillfredsställande beskaffenhet. Det framkommer även att nettogolvytan per skyddad person uppgick till 0,5 kvadratmeter. Vad gäller fullträffsäkra skyddsrum fanns inte någon övre gräns för antalet personer som söker skydd. I stället ansågs begränsningen ske av antalet tillgängliga ingångsmöjligheter och anläggningens storlek. Olika typer inom normal-, och fullträffsäkra skyddsrum skulle redan vid denna tid anordnas så att utrymmet kunde nyttjas till annat ändamål i fredstid. Exempelvis lagerlokaler och garage (Kungl Civilförsvarsstyrelsen, 1954). Vid 1962 års publicering av tekniska bestämmelse för normalskyddsrum uppgick nettoytan per skyddsrumsplats till 0,75 kvadratmeter. Vidare beskrivs hur skyddsrummens nyttjande under fred reglerades av föreskrifter utfärdade av Civilförsvarsstyrelsen, där utrymmena i största möjliga mån kunna nyttjas under fred (Kungl Civilförsvarsstyrelsen, 1962).

4. Från byggnation till färdigställande

Arbetet med berganläggningen i Mariaberget pågick från oktober 1952 till sitt färdigställande i maj 1958. Under den perioden hade 37 000 m3 berg sprängts ut vilket utgjorde 22 000 billaster med sten. Skyddsrummet fick en golvyta på 7 800 m2 som fördelades på två våningsplan. Ytan var vid färdigställandet dimensionerad för 5 500 sittande eller 1 400 liggande skyddssökande personer.

“Den sammanlagda ingångsbredden är 20,2 meter, vilket innebär att 5 500 personer kan släppas ner på 4-5 minuter.”

Bergtäckningen överstiger på tunnaste stället lite över 15 meter och som mest är bergtäckningen 32 meter ovanför skyddsrummet. Anläggningen konstruerades med tre stora nedgångar som de skyddssökande skulle använda. Som komplement installerades en hiss från markytan ned till de båda våningsplanen med plats för tio personer. Samtliga ingångar till skyddsrummet konstruerades med tryckknappsmanövrerade detonationsportar som med ett hölje av stål och en betongkärna skulle skydda människorna på insidan. Dessa gigantiska portar innehar en vikt som varierar mellan 12-20 ton och där porten för huvudingången innehar den största vikten på 20 ton. Utmed huvudtunneln gjöts stora stötvågsfickor som skulle ta upp en del av tryckvågen från en explosion och därför skona den detonationsport som installerades längre ned. Med hjälp av ljussignalanläggning hos portmaskinisterna skulle personalen kunna omdirigera folkströmmen från en ingång till en annan där beläggningen inte var lika stor.

Anläggningskostnaderna för byggnationen uppgick till totalt 8,5 miljoner kronor i dåtidens valuta. Som en jämförelse med kronans värde 1952 motsvarar detta idag (2024) över 157 miljoner kronor (SCB, u.å). Sprängningsarbetet, som inkluderade betongförstärkningar mot berget, uppgick till 2,3 miljoner kronor. Konstruktionen av själva anläggningen, uppförd av betong, inklusive skyddsportarna (stötvågs- och gasportar) stod för 6,2 miljoner kronor. Hela skyddsrummet byggdes som ett “hus i berget” där väggar och tak är fristående från berget. Studie- och ungdomsgården i berganläggningen kostade gedigna två miljoner kronor (37 miljoner 2024) på grund av sin stora yta om 1 500 kvadratmeter. Staten gick in med bidrag för byggnationen av skyddsrummet med ungefär tre miljoner kronor.

Mariabergets bergrumsanläggning designades för att vara fullträffssäker och motstå en kärnvapendetonation i dess närhet. Med minst 15 meters bergtäckning bedömdes skyddsrummet ge tillräckligt skydd för de som sökte skydd. Ingångarna, som leder ned i djupet, utformades för att avleda tryckvågen från en explosion, och dörrarna som skulle stå emot kraften överdimensionerades för att säkerställa maximalt skydd.

“Enligt riksdagsbeslut i anledning av prop 180/1961 skall befolkningsskyddsrum utföras så, att de motstår ett övertryck av minst 10 atmosfärer.”

Avsnitten här nedan beskriver anläggningen så som den var vid byggnationen. Tiden efter färdigställandet av skyddsrummet har passerat 70 år och innebär att viss inredning som beskrivs onekligen känns föråldrad. Det kan därför skilja sig från beskrivningen, tagen från arkivet, i jämförelse med hur anläggningen är konstruerad i dagsläget. 

4.1 El- och Vattenförsörjning

Skyddsrummet planerades och konstruerades för att vara självförsörjande beträffande elkraft och vattenförsörjning. Vid användning under normala förhållanden är anläggningen ansluten till stadens elnät. Elverkens transformatorstation inom anläggningen transformerar ner inkommande högspänning till 380/220 volt med en kapacitet på 250kVA. Den installerade effekten är cirka 500 KW. Belysningen som installerades utgjordes i huvudsak av lysrör och glödljus vid entreér och teaterlokal. Medelbelysningningsstyrkan i arbetslokalerna mätte vid installation 300 lux, som jämförelse var allmänbelysningen i verkstadslokaler ovan mark 150 lux vid samma tidsperiod.

Anläggningen utrustades med reservbelysning och reservkraftaggregat. Tre dieseldrivna generatorer (reservkraftverk) installerades där ett av dessa automatiskt startades inom en minut vid avbrott i elförsörjningen. Innan reservkraftverken startas har batteribackup redan påkopplats för att driva belysning under den minut som inte täcks upp av kraftverket. De resterande två aggregat startas manuellt av personal på plats. Samtliga ventilations – och luftreningsaggregat tillsammans med stötvågsportarnas maskineri var anslutna till reservkraftanläggningen. När reservkraften var påkopplad vad var belysningen i korridorer begränsad till 50% och i övriga lokaler var begränsad till 25%. Dessa reservkraftaggregat innebar en effekt på 150 kVA per enhet, vilket ger en total effekt på 450 kVA. Den beräknade maximala förbrukningen i anläggningen vid dess färdigställande var 200-250 kVA. Färskvatten erhölls från stadens nät. Vid bortfall från ordinarie nät finns en reservbrunn med 100 meters djup för vattenförsörjning vars pumpar kan drivas av reservkraftsaggregaten om situationen kräver.

4.2 Luft och Ventilation

Lufttillförseln dimensionerades för att försörja anläggningen väl. På markytan anlades en intagsbyggnad där friskluften sugs in till ventilationsutrustningen via stenfilter. Från fyra maskinrum värms luften för att därefter skickas ut i bergrummets olika delar. Sammanlagt införs 72 ton luft per timme eller likaså 60 000 m3 per timme. Detta innebär exempelvis en luftomsättning i ungdomsgårdens studierum 5 till 7 gånger per timme eller 70 m3 per person och timme. I teaterlokalen är luftomsättningen 12-13 gånger per timme. För att tala klarspråk är denna lufttillförsel alltså mer än dubbelt så stor som i en lokal ovan jord. Den använda luften borttransporteras genom ventiler i väggarna och blåses ut genom hisschaktet vid Mariahissen. Den tillförda friskluften ombesörjer även uppvärmning av lokalerna. Värme erhålls i fredstid från stadens fjärrvärmenät. Effektiva luftreningsfilter finns där luften filtrerades för att förhindra spridande av stridsgas.

4.3 Täthetskontroll av gasgränsen

En täthetskontroll av skyddsrummets gasgränser genomförs alltid efter nybyggnation och vid återkommande inspektioner av anläggningen. Den första kontrollen utfördes av Försvarets Forskningsanstalt mellan den 30 juni och 11 juli 1958. Vid dessa kontroller inspekterades alla gastäta luckor och dörrar, vilka då var monterade på sin respektive plats och utrustade med packningar (tätlister). Inför täthetskontrollen gjordes en förbesiktning i syfte att identifiera eventuella skador eller brister i konstruktionen som kunde påverka gasgränsens funktion. Kostnaderna för dessa kontroller inkluderades i anläggningskostnaden och var berättigade till statsbidrag, vilket i normala fall täckte två tredjedelar av den totala kostnaden.

5. Inrymningsvägar till skyddsrummet

5.1 Huvudnedfarten

Huvudingången till skyddsrummet utformades och dimensionerades för att mindre lastbilar skulle kunna passera. Längs tunneln finns flera stötvågsfickor som är avsedda att dämpa en del av tryckvågen innan den når stötvågsporten. Porten är uppbyggd med en betongkärna och ett yttre skal av massivt stål, vilket ger en total vikt på 20 ton. Den är monterad på räls och skjuts för ingången för att skydda mot tryckvågen från explosioner på utsidan. Innanför stötvågsporten, som fungerar som skydd mot tryckvågen, finns en monterbar gasgräns som ska installeras vid höjd beredskap. Denna barriär består av flera tunnare ståldörrar med gummilister, som monteras på rad i en stålram. Bakom gasgränsen ligger Mariatorget, där tunnlarna förgrenar sig till de olika våningsplanen.

5.2 Inrymningsväg Skjutbanan

Denna inrymningsväg är belägen norr om huvudingången och skyddas av ett litet skjul. Innanför skjulet leder en trappa neråt några meter innan den långa stötvågstunneln tar vid och fortsätter in i berget och mot skyddsrummet. Tunneln, byggd i betong, är åtta meter bred och sträcker sig långt utanför själva berget. För att förstärka tunnelns skydd utanför berget lades cirka fem meter sprängsten, följt av bergskravel, lera och jord. Tunneln, som är omkring hundra meter lång, användes under fredstid bland annat som skjutbana. Den fortsätter vidare upp mot Floratrappan, ytterligare hundra meter bort, och bildar därmed en genomblåsningstunnel. Förutom den del av inrymningsvägen som nås via skjulet finns en dold trappa under ett lager jord. Vid höjd beredskap ska denna trappa frigöras, vilket innebär att ytterligare en trappa från markytan blir tillgänglig utöver den som skyddas av skjulet. Denna inrymningsväg, både via skjulet och den dolda trappan, har för avsikt att endast användas vid höjd beredskap.

5.3 Inrymningsväg Floratrappan

Ett betongskjul vid skolans idrottsplats döljer det breda trappsystemet  som leder djupt ner under markytan. Trappräcken delar in trappan i åtta sektioner, vilket gör det möjligt för de skyddssökande att nå säkerheten utan att snubbla och riskera att skadas. I slutet av trappan fortsätter genomblåsningstunneln, som kopplar samman inrymningsvägen med skjutbanan. Längs denna tunnel finns tre separata ingångar till skyddsrummets två våningsplan, vilka är utrustade med stora stötvågs- och gasgränser. Varje stötvågsport väger 12 ton och kan manövreras centralt eller manuellt vid varje port. Den bastanta trappan har i folkmun fått namnet Floratrappan och har under tiden för föreningsverksamhet i skyddsrummet använts som en plats för konditionsträning.

5.4 Mariahissen

På bergets hjässa anlades en hiss som ansluter till skyddsrummets båda våningplan. Hissen installerades 1957 och är av en modell med drivskiva. Med en kapacitet av tio personer och en fallhöjd på 20 meter syftade hissen att fungera som ett smidigt alternativ för frakt av både gods och persontransport ned i underjorden. Hisschaktet agerar också som frånluftskanal från berganläggningen. Stora galler runt om hissens byggnad på hjässan skvallrar om denna funktion. Den luft som blåser upp mot markytan har under senare år haft en unken lukt, typiskt sådan som förekommer i nedlagda berganläggningar där fukten gjort sig påtaglig. 

6. Utrymmen i berganläggningen

Berganläggningen med sin funktion som skyddsrum under krig, skulle under fredstid hysa flera hyresgäster och föreningar i sina lokaler. Detta var ett villkor för byggandet och finansieringen av anläggningen samt att det inte skulle vara försvarbart att bygga en så stor anläggning utan användningsområden under fredstid. Detta villkor kan även exemplifieras med mindre skyddsrum som ofta användas som cykel-, eller källarförråd under fredstid. När bergrumsanläggningen stod klar inhystes bland annat bilverkstäder, en gymnastiksal, lagerlokaler, skjutbanor samt ungdoms- och studiegårdar. Med tiden har nya hyresgäster flyttat in och användningsområdena har förändrats inom anläggningens olika sektioner. Dessa sektioner kallas ofta för “kamrar” eller “skepp” när det kommer till att beskriva de olika delarna av en berganläggning.

“Matsal för 400 personer kan inredas i förråden tillhörande ASEA.”

Berganläggningens utrymmen tilldelades förstklassig högtalaranläggning som i första hand användes för order från skyddsrumschef och i andra hand musikunderhållning ”musik under arbete”. Lokaltelefon installerades i anläggningens skyddsrumssektioner, vid samtliga portkammare samt hos skyddsrumschefen. Dessa interna system användes också tidigare för personsökning. Vid krigsfall skulle snabbtelefon installeras där skyddsrumschef kunde kommunicera med vakterna vid ingångarna till anläggningen. Brandlarm i anläggningen överfördes automatiskt till stadens brandkår.

6.1 Ungdoms- och studiegården

Ungdomsstyrelsen i Västerås förvaltade ungdoms- och studiegården som fanns belägen i det södra och nästkommande kammaren i berganläggningen. Lokalerna och verksamheten var avsedd för förenings-, studie- och hobbyverksamhet. Golvytan för dessa verksamheter uppmättes till 1 500 m2 som var fördelade på ett 30-tal rum i båda våningsplanen.

En teaterstudio och samlingssal för 140 personer fanns tillhanda. Denna lokal hade en fullständig scenteknisk utrustning för teater med bland annat tre takramper, två elektriska färgväxlare, 17 ställbara strålkastare och elektrisk manövertavla med motstånd för fördunkling. Till detta fanns tre klädloger, två toalett- och duschrum samt rekvisitaskåp till teateramatörernas förfogande. Lokalen var också utrustad med normal- och smalfilmsanläggning vilket inkluderade cinemascope, grammofon och stillbildsprojektor. Inom ljudväg fanns en högtalaranläggning med två ljudpelare. Lokalen med teater och samlingssal har under senare tid nyttjats som kommunarkiv.

Hobby- och studierummen var avsedda för keramik, modellering, målning, sömnad, teckning och foto. Dessa rum inreddes med för tiden moderna tekniska hjälpmedel och hade plats för 10-25 personer. Dessutom fanns två sammanträdesrum innehållande “sesamväggar” med plats för cirka 50 personer. Samtliga lokaler utrustades med krittavla och dekorerades med litografier och andra konstverk. Till ungdomsföreningar och studiegrupper fanns diverse tekniska hjälpmedel till förfogande som skulle underlätta arbetet. En barservering för kaffe, läskedrycker och dylikt placerades i nedre våningsplanet och var öppen för ungdomsgården på kvällarna. Denna ungdomsgård sköttes av en heltidsanställd föreståndare som stod föreningarna och gårdsbesökarna till tjänst, även med en viss teknisk service om så krävdes.

Uppdaterad: 2023-12

Referenslista:

Arkivet. Dokument rörande anläggningen.

Civilförsvarsstyrelsen. (1967). Fakta om civilförsvaret. [Broschyr]. AB Civiltryck.

Kungl Civilförsvarsstyrelsen. (1954). Anvisningar för anordnande av skyddsrum. (2 uppl). MSB. https://www.msb.se/siteassets/dokument/amnesomraden/krisberedskap-och-civilt-forsvar/befolkningsskydd/skyddsrum/aldre-skyddsrumsregler-och-handbocker/typ_1_skyddsrumsregler-1954-askr_54.pdf

Kungl Civilförsvarsstyrelsen. (1962). Tekniska bestämmelser för normalskyddsrum. MSB. https://www.msb.se/siteassets/dokument/amnesomraden/krisberedskap-och-civilt-forsvar/befolkningsskydd/skyddsrum/aldre-skyddsrumsregler-och-handbocker/typ_2_skyddsrumsregler-1962-nskr-62.pdf

Rosander, L., Olgarsson, P. (2014). Om kriget kommer. Roos & Tegner.

SCB. (u.å). Prisomräknaren. Statistiska Centralbyrån. https://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/prisomraknaren/