Nedför en av trapporna på Hötorget i Stockholm döljer sig ett av stadens större skyddsrum, kombinerat med ett parkeringsgarage. Via det glasade entréschaktet leder trappan ner till garaget, där de massiva ståldörrarna genast avslöjar att anläggningen är mer än ett vanligt parkeringshus.

1. Varje dag rör sig stora mängder människor över kullerstenarna på Hötorget, som till vardags fylls av marknader och loppisstånd. Från Sveavägen tar man sig ner i de tunnelsystem som slingrar sig under marknivån och rymmer både lastkajer och parkeringsgarage. När vi närmar oss portarna öppnas de automatiskt, och därefter är det bara att köra vidare in i anläggningen.
Det som lätt går obemärkt förbi när en står och väntar på grönt ljus är de massiva stålportar som utgör själva skalskyddet till bilinfarten. I fredstid står de helt öppna, vilande mot de vita betongväggarna, men vid höjd beredskap ska de snabbt kunna stängas och försegla utrymmet.

Inne i anläggningen lägger vi direkt märke till de ovanligt kraftiga betongpelarna tillsammans med ventilationssystemen som täcker delar av innertaket. Parkeringsplatserna är relativt små och trånga, något som beror på att anläggningen dimensionerades för dåtidens mindre bilar. När dörrarna slås igen bakom oss tar tystnaden över, men efter en stund uppmärksammas ventilationssystemets dova surrande. På flera ställen i skyddsrummet finns inrymningsvägar, även dessa markerade av ståldörrar som bryter av mot den vita betongen.

De inre ståldörrarna står vidöppna vid en av inrymningsvägarna. Mörkret ligger tungt i utrymmet intill stötvågsgränsen, där ytterligare ett par stålportar av ännu grövre modell finns. Intill dessa portar sitter stora ventiler ingjutna i betongen, konstruerade för att sluta tätt vid en luftstötvåg som uppstår vid en detonation. Bakom dessa stängda dörrar leder en tunnel vidare till en trappa upp mot marknivån, där de skyddssökande ska kunna ta sig ner i skyddet. I fredstid är ingången från marknivån stängd och förseglad med stålplattor och kullersten. Vid höjd beredskap, eller då ingången behöver nyttjas, kan plattorna enkelt lyftas bort med hjälp av de inbyggda öglorna. Varje dag passerar säkerligen en stor mängd människor över dessa plattor utan att reflektera över deras funktion.

Om man tittar noga runt uppe på Hötorget kan flera grövre pelare skymtas. Förutom att fungera som reklampelare är det egentliga syftet att används som ventilationskanaler till skyddsrummet. Med tanke på den stora mängd människor som ska kunna vistas här under längre tid behövs en kontinuerlig tillförsel av friskluft. Det är säkerligen svårt nog att vistas i ett skyddsrum när detonationer sker på utsidan, vilket gör tillgång på luft något grundläggande som måste finnas.

2. Uppbyggnad av civilförsvaret

Civilförsvarets uppbyggnad under 1900-talet var omfattande och involverade stora delar av civilsamhället. Planeringen av ett civilt försvar inleddes redan på 1930-talet, men det var framförallt under andra världskriget som idén om ett totalförsvar, där ett starkt civilt försvar integrerades med det militära, tog form. Den tekniska utvecklingen under kriget ledde till nya vapenslag och ökade förödelsen. Framstegen inom bombflyget möjliggjorde omfattande bombningar med katastrofala konsekvenser. Ett exempel är de tyska bombningarna av London, som orsakade stort lidande bland civila, förvandlade stora delar av staden till ruiner och resulterade i höga dödstal. Förutom den fysiska skadan på byggnader och infrastruktur ökade de psykologiska påfrestningarna markant hos befolkningen i de drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 22).

Enligt Rosander (2014) markerar 1937 året för den verkliga starten av civilförsvarets etablering. Detta skedde genom bildandet av två organisationer som senare blev centrala delar av civilförsvaret: Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som uppstod till följd av bombningar ledde till att dessa organisationer främst fokuserade på att skydda mot sådana hot. 1940 tillkom en tredje organisation, Statens utrymningskommission. De två förstnämnda organisationerna var statliga och ansvarade för att leda det civila försvaret under krigstiden, med socialdepartementet som överordnat organ (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 24).

Redan vid den här tiden strävade man efter att separera det civila försvaret från det militära försvaret i syfte att begränsa det militära inflytandet över skyddet av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu omfatta nästan hela samhället för att öka motståndskraften. Efter andra världskrigets slut intensifierades diskussionerna om hur civilförsvarsorganisationen skulle utformas. Efter krigets slut uppstod frågan om det skulle finnas en fredstida organisation parallellt med en för krigstid. Efter noggrant övervägande av för- och nackdelar beslutades det att ha separata organisationer: en fredstida med fokus på frågor som utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 25-26). Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera, och i stället etablerades Civilförsvarsstyrelsen. Denna nya statliga organisation var verksam fram till 1986, då dess ansvarsområden och uppgifter överfördes till det nybildade Statens räddningsverk. Den omfattande omorganiseringen på 1980-talet medförde också ett ökat ansvar för kommunerna på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Frågan om byggandet av skyddsrum var under många år en central och komplex fråga. Den blev så pass betydelsefull att den år 1948 togs upp i en särskild utredning, vilken sedan ledde till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut resulterade i konstruktionen av stora befolkningsskyddsrum i landets största städer, vilka var avsevärt större än de vanliga skyddsrummen som också behandlades i utredningen.
Den ansvarige ministern eftersträvade dock skyddsrum av högsta kvalitet som skulle vara fullträffsäkra, istället för de vanliga skyddsrummen som föreslogs i utredningen. Utöver frågan om skyddsrum blev det allt mer oklart vem som hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Slutligen enades man om att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare, motsvarande militärbefälhavaren, med ansvar för ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 27).

Under 1950-talet genomgick den dåvarande civilförsvarsplaneringen en omvälvande förändring. Detta berodde på den snabba utvecklingen av kärnvapen, där både USA och Sovjetunionen hade påbörjat en kapprustning. År 1953 inleddes en omfattande civilförsvarsutredning som tog fem år att slutföra. Utredningens mål var att skifta fokus från att bygga skyddsrum till att planera för evakuering av områden som kunde vara i farozonen. I utredningens inledning trodde man fortfarande att de högkvalitativa skyddsrummen skulle klara av de tillgängliga atomvapnen. Dock, redan efter två år, presenterade utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. Denna proposition innefattade förändringar i civilförsvarslagen gällande byggandet av skyddsrum och innebörden av evakuering. Riksdagen godkände propositionen, och tillsammans med den så kallade “mars-promemorian” indikerade det alltmer att evakuering av civilbefolkningen var den mest effektiva åtgärden för att skydda befolkningen. Genom promemorian slopades kravet på att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 29).

Läs även: Kärnvapenskyddet under Klara Kyrka

Frågan om skyddsrum återkom på 1970-talet när nya hotbilder började ta form. De enorma evakueringarna av städer ansågs nu vara orealistiska på grund av logistiska utmaningarna med utrymning av befolkningen. Den nya hotbilden, präglad av snabba händelseförlopp och konventionella vapen, ledde till att fokus skiftades från evakueringsplaner till frågor om skyddsrum. En utmaning var att det inte hade byggts skyddsrum i den önskade takten under större delen av 1960-talet. Nya byggnationer blev prioriterade, och designen av skyddsrummen inriktades nu på att vara hållbara och ge varje individ mer utrymme. Hotet om atomvapen minskade samtidigt som hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade de tekniska kraven på skyddsrum för kärnvapenskydd, och endast en skyddsnivå infördes för att bedöma skyddsrummens styrka (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)

Genom åren har flera utredningar lett till olika omorganiseringar. Med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 delades civilförsvaret in i två huvudgrenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar av strategisk betydelse. En viktig förändring var att Länsstyrelsen utsågs som den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. Länsstyrelsen tilldelades omfattande befogenheter, inklusive ansvar för hälso- och sjukvård, trafik och försörjningsfrågor i krigssituationer. Dess roll var att fungera som knutpunkt och regional samordnare för planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och den högre regionala nivån hanterades av civilbefälhavaren inom det specifika civilområdet (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 36).

Under åren framträdde olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna, vilket ledde till riksdagsbeslut på 1980-talet om att skapa nya myndigheter. Dessa myndigheter var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Överstyrelsen ansvarade för ledning och samordning, medan Statens räddningsverk hade ansvar för befolkningsskydd och räddningstjänst på alla nivåer av konflikter. Införandet av dessa myndigheter medförde att den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen avvecklades (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 49). Från mitten av 1980-talet ökade kommunernas ansvar markant genom en decentralisering där det övergripande planeringsarbetet överfördes till kommunerna. Kommunerna fick även ledningsansvar i krigssituationer. Under denna period återinfördes hemskyddet som en integrerad del av det lokala civilförsvaret. Kommunerna delades upp i hemskyddsområden, som i sin tur var indelade i ytterligare områden. Syftet med hemskyddsområdena var att fungera som en länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen, särskilt när det gällde informationsutbyte och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 48). Under 1980-talet befann sig Sverige på en andra plats i jämförelse med andra europeiska länder när det gällde storleken på civilförsvarsbudgeten.

3. Allmänt om skyddsrum

Det finns en rad bestämmelser som involveras och berör skyddsrum. Genom åren har tekniska bestämmelser för normalskyddsrum publicerats, bland annat av kungliga Civilförsvarsstyrelsen. Dessa publiceringar kan skiljas åt i jämförelse med senare utgåvor. Vid publikationen ASkr54 (Anvisningar för anordnande av skyddsrum) med utgivningsår 1954 beskrivs att skyddsrum, med hänsyn till skyddet, delas in i tre kategorier: Fullträffsäkra-, normal-, och splitterskyddsrum. Fullträffsäkra skyddsrum helt insprängda i berg ses som det bästa och enklaste sättet att garantera högt skydd. Bergtäckningen skulle minst uppgå till 15 meter för att erhålla en tillfredsställande beskaffenhet. Det framkommer även att nettogolvytan per skyddad person uppgick till 0,5 kvadratmeter. Vad gäller fullträffsäkra skyddsrum fanns inte någon övre gräns för antalet personer som söker skydd. I stället ansågs begränsningen ske av antalet tillgängliga ingångsmöjligheter och anläggningens storlek. Olika typer inom normal-, och fullträffsäkra skyddsrum skulle redan vid denna tid anordnas så att utrymmet kunde nyttjas till annat ändamål i fredstid. Exempelvis lagerlokaler och garage (Kungl Civilförsvarsstyrelsen, 1954). Vid 1962 års publicering av tekniska bestämmelse för normalskyddsrum uppgick nettoytan per skyddsrumsplats till 0,75 kvadratmeter. Vidare beskrivs hur skyddsrummens nyttjande under fred reglerades av föreskrifter utfärdade av Civilförsvarsstyrelsen, där utrymmena i största möjliga mån kunna nyttjas under fred (Kungl Civilförsvarsstyrelsen, 1962).

4. Befolkningsskyddsrum i Stockholm

Redan under andra världskriget inleddes byggandet av större skyddsrum under markytan. Ett av de första större befolkningsskyddsrummen i Stockholm var Hötorgets skyddsrum. Till skillnad från de fyra andra befolkningsskyddsrummen som byggdes i Stockholm från och med 1950-talet var Hötorgets skyddsrum inte konstruerat för skydd mot kärnvapen. Flera faktorer bidrog till beslutet att bygga på djupet i Stockholm vid den tiden. Dels fanns det en stor brist på parkeringsplatser på grund av det stora antalet fordon som dagligen registrerades. Dessutom växte hotet från kärnvapen och det kunde inte längre uteslutas att Sverige stod utanför riskzonen att bli drabbad. Stockholm var en av de städer som befarades bli måltavla för de kraftfulla kärnvapen som östblocket hade utvecklat (Krisinformation, 2022).

För att lösa dessa två problem byggdes stora skyddsrum djupt under markytan, som i fredstid kunde användas som parkeringsgarage för att frigöra yta på gatorna. Finansieringen av dessa anläggningar möjliggjordes genom att just kunna utnyttja utrymmet som garage under fredstid (Krisinformation, 2022). Vid höjd beredskap eller krig skulle dessa giganter som mest rymma upp till 50 000 personer samtidigt, baserat på den nettoyta per person som gällde med dåvarande regelverk.

Utöver benämningen befolkningsskyddsrum finns även de utrymmen som kallas för specialskyddsrum. Det finns ungefär 80 stycken av dessa där den sammanlagda mängden skyddssökande personer uppgår till 96 000. Inom denna “kategori” för specialskyddsrum ingår även befolkningsskyddsrummen (Ds 2023:34).

5. Hötorgets skyddsrum tar form

Världen stod i uppror och krigsmolnen tornade upp sig. När andra världskriget närmade sig sin början påbörjades byggnationen av ett enormt skyddsrum under Hötorget. Rädslan för flyganfall över Stockholm var påtaglig då städer kunde slås i spillror och tusentals liv även hotades. För att skydda civilbefolkningen skapades olika typer av skydd, och detta skyddsrum blev ett av stadens mest omfattande i storlek med plats för 4000 personer. Ett skyddsrum i betong skapades i den stora grop som numera utgjorde platsen för torget, där betongtaket mätte 50 cm. Ovanpå detta betongtak lades ett lager natursten med tjocklek om en meter (Härlin, 1939). Detta yttre lager utgör det som ibland kallas för “sprängmantel”, vilket är ett ytterligare skydd.

Antus (2012) beskriver hur stadsfullmäktige i Stockholm tog upp frågan om skyddsrum redan 1938. Därefter påbörjades luftskyddsinspektionen en utredning där offentliga skyddsrum torde konstrueras för att vara fullträffsäker från en 250 kilogram tung bomb. Anledningen till att storleken stannade på just denna tyngt baserades på analyser där det ansågs att kostnaden för en fiende skulle bli för hög om tyngre bomber än så skulle användas mot stadsbebyggelse likt den i huvudstaden.

Läs även: Sveriges största kärnvapensäkra skyddsrum

Med anledning av detta kan det antas att även detta skyddsrum konstruerades för att uppnå samma typ av krav. Vid den tiden fanns ännu inga atomvapen och därför var dimensioneringen inriktad på de hot som fanns vid tiden, särskilt de bombplanen som bevisligen kunde fälla bomber på en helt ny nivå. Att kliva in här mellan de massiva betongpelarna och de tunga ståldörrarna är som att stå i ett monument över det säkerhetspolitiska läget och beslutsamheten som fanns under dessa år.

I likhet med andra skyddsrum är anläggningen utrustad med kraftigt dimensionerade dörrar avsedda att motstå såväl luftstötvågor som angrepp med stridsgaser. De yttre dörrarna är vanligtvis tjockare och konstruerade av betong och/eller stål för att kunna ta upp trycket från en luftstötvåg. Gasdörrarna är placerade längst in mot skyddsrummets huvudutrymmen och har till uppgift att förhindra att giftiga gaser eller andra skadliga ämnen tränger in till de skyddssökande. Antus (2012) beskriver att arbetet med skyddsrummet färdigställdes år 1940 och genomfördes på anmärkningsvärt kort tid, då hela anläggningen uppfördes inom loppet av ett år. Skyddsrummet dimensionerades för att kunna rymma över 4 000 personer.

Anläggningen är försedd med rörledningar för tillförsel av bland annat vatten och drivmedel till de cisterner som krävs för att möjliggöra att anläggningen är självförsörjning i förhållande till omvärlden. För att säkerställa energiförsörjningen vid avbrott i det ordinarie elnätet finns dieselaggregat installerade, vilka automatiskt tas i drift när extern elförsörjning inte längre kan upprätthållas till skyddsrummet.

Skyddsrummet är tillgänglig via flera olika ingångar. Dessa omfattar dels den större bilinfarten och den mindre entrén via det så kallade glasskjulet, dels ett antal dolda ingångar placerade på torgets yta. Denna utformning möjliggör att markytan kan nyttjas för andra ändamål under fredstid, men innebär samtidigt att tillgängligheten till skyddsrummet vid behov kräver vissa förberedande åtgärder.

Det som möjligtvis är okänt för många är det undre våningsplanet, dit allmänheten i regel inte har tillträde. Härlin (1939) menar att syftet inledningsvis var att i fredstid använda utrymmet som lagerlokal. Antus (2012) beskriver att detta våningsplan även skulle tjäna som skyddsrum för medarbetare vid PUB, där det vid en kris- eller krigssituation hade en kapacitet att ta emot omkring 1 000 personer. Ingången var ansluten till PUB:s källarplan. Storleken på skyddsrummet mäter ungefärliga 3 035 m² och inkluderar då den under våningen.

Skyddsrummet under Hötorget benämns även Konserthusgaraget och förvaltas av Stockholm Parkering, som i anläggningen tillhandahåller 69 stycken parkeringsplatser. I direkt anslutning till denna underjordiska anläggning finns även Hötorgsgaraget, vilket har en avsevärt större kapacitet för fordonsparkering. Detta garage är dock inte konstruerat för att fungera som skyddsrum vid kris- eller krigssituationer. Konserthusgaraget är till skillnad i aktivt bruk som skyddsrum och uppvisar även, i jämförelse med andra anläggningar från samma tidsperiod, ett förhållandevis gott tillstånd.

Enligt lokaltidningen Mitt i Stockholm kommer skyddsrummet under Hötorget att genomgå en renovering, likväl som en mängd andra skyddsrum av samma karaktär. Detta innebär att skyddsrummet kommer genomgå inspektioner för att se över vad som behöver åtgärdas. Som exempel visar artikeln att reservkraften kommer att bytas ut till nya aggregat, samt att värme- och ventilationssystem får en översyn (Johansson, 2025). Projektet av renoveringen kan bekräftas genom ett tjänsteutlåtande från Fastighetskontoret. Där framkommer det även att utrymmet uppgår till 3280 kvadratmeter och kan inrymma 3300 personer (Fastighetskontoret, 2025). Detta skiljer sig från tidigare uppgifter, men har säkerligen sin förklaring i att ytan per skyddssökande har med åren ökat.

Referenslista:

Ds:2023:34. Kraftsamling. Inriktningen av totalförsvaret och utformningen av det civila försvaret. https://www.regeringen.se/contentassets/0decd61162c24c73a9ca443328ccd9dd/kraftsamling-ds-202334.pdf

Fastighetskontoret. (2025). Modernisering av specialskyddsrum Konserthusgaraget, del av Norrmalm 2:50. Stockholms stad. https://meetingspublic.stockholm.se/welcome-sv/namnder-styrelser/fastighetsnamnden/mote-2025-09-30/agenda/godkand-r-1-modernisering-av-specialskyddsrum-konserthusgaraget-genomforandebeslutpdf?downloadMode=open

Härlin, A.(1939). Teknisk revy 1939. Svenska Dagbladets Årsbok. https://runeberg.org/svda/1939/0098.html

Johansson, M. (2025). 3300 personer ska ta skydd under Hötorget vid krig. Mitt i Stockholm. https://www.mitti.se/nyheter/3-300-personer-ska-ta-skydd-under-hotorget-vid-krig-6.3.320140.28b08a8d82

Kungl Civilförsvarsstyrelsen. (1954). Anvisningar för anordnande av skyddsrum. (2 uppl). MSB. https://www.msb.se/siteassets/dokument/amnesomraden/krisberedskap-och-civilt-forsvar/befolkningsskydd/skyddsrum/aldre-skyddsrumsregler-och-handbocker/typ_1_skyddsrumsregler-1954-askr_54.pdf

Kungl Civilförsvarsstyrelsen. (1962). Tekniska bestämmelser för normalskyddsrum. MSB. https://www.msb.se/siteassets/dokument/amnesomraden/krisberedskap-och-civilt-forsvar/befolkningsskydd/skyddsrum/aldre-skyddsrumsregler-och-handbocker/typ_2_skyddsrumsregler-1962-nskr-62.pdf

Rosander, L., Olgarsson, P. (2014). Om kriget kommer. Roos & Tegner.