Framskjuten enhet (FE)

Under 1970-talet infördes en ny typ av anläggningar där räddningspersonal skulle kunna uppehålla sig vid krävande situationer. Dessa anläggningar byggdes numera som betongkonstruktioner men äldre varianter fanns insprängda i berg. Tanken var att personal i ofred skulle lämna de ordinarie anläggningarna och istället fördelas ut vid skyddade anläggningar runt om i städerna.

1. Ingången till den underjordiska anläggningen är belägen i en skogsdunge i anslutning till en genomfartsled, men är samtidigt väl dold och lätt att förbise. Betongkonstruktionen runt ingången är till stor del täckt av mossa och annan vegetation, vilket gör att den smälter in i omgivningen. Den åldrade trädörren som är infälld i betongen ger vid en första anblick intryck av att anläggningen sedan länge har övergetts. Detta yttre intryck kan dock vara missvisande, då utsidan av liknande anläggningar ofta döljer ett betydligt bättre bevarat inre, något som även gäller i detta fall.

Innanför trädörren tar en trappa vid som leder ned mot anläggningens första fysiska skydd, vilken utgörs av en massiv ståldörr. Denna dörr utgör stötvågsgränsen och är en central del av skalskyddet. Den stålgrå dörren öppnas långsamt och bakom den träder en för många okänd värld fram. För den som aldrig tidigare har besökt en anläggning av detta slag kan det framstå som förbryllande varför så många dörrar måste passeras innan man når de inre utrymmena. Förklaringen ligger i anläggningens skyddstekniska uppbyggnad. Efter den första stötvågsdörren följer ytterligare en, vilka tillsammans bildar en så kallad stötvågssluss som syftar till och stoppa luftstötvågor från explosioner utanför. När denna sluss passerats når man gasslussen. Här finns den så kallade kontamineringsduschen, avsedd att användas om personer tvingas ta sig in i anläggningen efter att ha exponerats för stridsgaser eller andra farliga ämnen i den yttre miljön.

”Kontroll sker enligt bestämmelserna för täthetsprovning av gasskydade anläggningar..”(Bilaga 9)

Efter att ha passerat gasslussen öppnar sig anläggningens pentry, vars fasta inredning är målad i en varm gul kulör som tydligt för tankarna till 1970-talets formspråk. I skåpen finns fortfarande en betydande mängd förbrukningsartiklar bevarade, noggrant insvepta i skyddande papper. Detta vittnar om att anläggningen lämnades i ett i det närmaste brukbart skick för många år sedan. I direkt anslutning till pentryt ligger en expedition samt ett dagrum möblerat med bord och stolar, även dessa i samma karakteristiska gula färgskala. Väggarna i dessa utrymmen är målade i två kontrasterande färgfält, där den nedre delen är vit och den övre blå. Denna färgsättning är inte enbart estetisk utan har även haft en uttalad psykologisk funktion, där olika färger varit avsedda att framkalla skilda känslor och bidra till en mer uthärdlig miljö för dem som vistades i anläggningen under längre perioder. Längre in i anläggningen återfinns det större logementet, där våningssängarna fortfarande står kvar. Med tre sängar i höjdled finns här sovplatser för närmare tjugo personer, medan resterande del av arbetsstyrkan förutsattes vara i aktiv tjänst. De grönt målade väggarna i logementet skapar ett lugnt och harmoniskt intryck, men detta mildras av de tydliga skyltarna med texter som ”stötvågsgräns” och ”gasgräns”. Dessa påminner ständigt om anläggningens allvarliga funktion och den hotbild den var byggd för att möta.

I anläggningens motsatta ände återfinns apparatutrymmet, där ventilationen och filtersystemen för den inkommande luften är installerade. Dessa tekniska installationer utgjorde en avgörande del av anläggningens funktion, då de säkerställde att luften som cirkulerade inomhus renades från skadliga ämnen och gjorde långvarig vistelse möjlig. I ena hörnet står en varmvattenberedare inkapslad i trä, ett inslag som ger rummet en oväntat hantverksmässig karaktär trots den i övrigt tekniska miljön. Intill varmvattenberedaren finns en större diskränna, avsedd för enklare hygienrutiner såsom tvagning eller tandborstning. För personalens sanitära behov finns även två torrklosetter, vilket speglar anläggningens självförsörjande utformning och den beredskap som krävdes för att kunna fungera oberoende av yttre infrastruktur under en begränsad tid.

2. Civilförsvarets uppbyggnad

Planeringen av ett civilt försvar hade planerats redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén om ett totalförsvar väcktes om ett stabilt civilt försvar jämte det militära försvaret. Den tekniska utveckling som skedde i samband med kriget gjorde att nya vapenslag tog plats, vilka också bidrog till en större förödelse. Bombflygets utveckling och modernisering bidrog att bombningarna kunde ske på ett omfattande sätt med stor förödelse som konsekvens. Bombningarna i London, vilka utfördes av tyska bombflyg, är ett exempel där man radikalt utsatte civila människor för stort lidande. Stora delar av staden lämnades i ruiner och dödstalen var stora. Utöver den skada som bomberna orsakade på byggnader och infrastruktur växte sig de psykologiska påfrestningarna allt större hos befolkningen i drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s.22). Detta avsnitt ger samtidigt en övergripande beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och återger endast delar av den omfattande organisation som tidigare existerade. Avsnittet förekommer även i flera artiklar.

Rosander menar att 1937 var året för starten av civilförsvarets egentliga början. Detta då man inrättat två organisationer som sedermera skulle utvecklas till primära delar i civilförsvaret, vilka var Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som bombflyget gav medförde att organisationerna primärt skulle fokusera på skyddet mot dessa. Under år 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De först- och sistnämnda organisationerna var statliga och det var dessa två som skulle leda det civila försvaret under krigstiden med socialdepartementet som överordnade (Rosander & Olgarsson, 2014, s.24).

Redan vid denna tid ville man skilja på det civila och militära försvaret, med anledning av att begränsa de militära inflytande över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu involvera närmast hela samhället för att på så sätt bygga upp ett otroligt motstånd (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.25). Efter krigets slut diskuterades i större utsträckning hur civilförsvarsorganisationen skulle vara utformad. Med tanke på att kriget var över kom frågan upp om man skulle ha en fredstida organisation jämte en krigstida. Efter att ha övervägt för- och nackdelar kom beslutet att ha separata organisationer där den i fredstid skulle fokusera på bland annat utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s.26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera och den nya Civilförsvarsstyrelsen inrättades. Denna statliga organisation skulle komma att verka fram till 1986 för att därefter överlåta sina ansvarsområden och uppgifter till Statens räddningsverk, som då var nyinrättat. I och med den nya omorganiseringen på 1980-talet skulle även kommunerna komma att få större ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s.25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar.” (Rosander, 2014, s.27).

Skyddsrummen var en fokuspunkt under många år men frågan kring byggandet av dessa blev något knepig. Frågan blev så pass viktig att den ingick i en särskild utredning 1948 som sedan skulle leda till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut medförde att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Denna typ av skyddsrum är oerhört mycket större än ett normalskyddsrum, som också ingick i utredningen. Den minister som var ansvarig ville dock se fullträffsäkra skyddsrum som ersättning mot normalskyddsrummen som utredningen givit som förslag. Utöver skyddsrumsfrågan blev det allt mer oklart kring vem som ytterst hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Det man till slut kom fram till var att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare som motsvarade militärbefälhavaren till ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s.27).

Vidare in på 1950-talet kom den dåvarande civilförsvarsplaneringen att omkullkastas. Orsaken till detta var den snabba utvecklingen av kärnvapen där USA och Sovjet hade påbörjat sin kapprustning. En ny omfattande civilförsvarsutredning påbörjades 1953 och var klar först fem år senare där målet var att skifta fokus från skyddsrumsbyggande till utrymning av områden som kunde bli drabbade. Vid inledningen av utredningen ansågs fortfarande att de fullträffsäkra skyddsrummen skulle klara de atomvapen som fanns tillgängliga, men redan efter två år gav utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. I denna ingick förändringar i civilförsvarslagen rörande byggnation av skyddsrum och utrymningens innebörd. Riksdagen godkände propositionen och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” pekade allt mer på att en utrymning av civilbefolkning var den effektivaste åtgärden för att skona befolkningen. Genom promerorian slopades kravet från att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s.29).

Frågan om skyddsrum skulle åter komma på tapeten under 1970-talet då nya hotbilder formats. De gigantiska utrymningarna av tätorterna ansågs nu vara orealistiska med tanke på de logistiska delarna att få ut befolkningen. Den nya hotbilden med snabba händelseförlopp och med konventionella vapen gjorde att utrymningsplanerna fick byta plats mot skyddsrumsfrågorna. Problemet nu var att det under större delen av 1960-talet inte byggts skyddsrum i den takt som nu hade önskats. Nya byggnationer prioriterades och utformning av skyddsrummen skulle nu ske för en längre användning samt att varje person skulle få en större yta i skyddsrummet. Hotbilden med atomvapen minskades i takt med att hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade även skyddsrummens tekniska krav på skydd mot kärnvapen och endast en skyddsnivå infördes för att identifiera skyddsrummens styrka  (Rosander & Olgarsson, 2014, s.46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret.” (Rosander, 2014, s.36)

Flertalet utredningar ägde rum genom åren som innebar en del omorganiseringar. I och med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar som ansågs viktiga. Den nya civilförsvarslagen visade även att Länsstyrelsen skulle bli den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. De befogenheter som Länsstyrelsen nu fick var omfattande med ett samlat ansvar för bland annat hälso- och sjukvård samt trafik- och försörjningsfrågor i krigssituation. Länsstyrelsen skulle agera som knutpunkt och vara regional samordnare av planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå sköttes via civilbefälhavaren inom respektive civilområde (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.36). Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna vilket resulterade att det genom riksdagsbeslut på 1980-talet inrättades nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda skulle ansvara för lednings- och samordning och den sistnämnda kom att ansvara för befolkningsskydd och räddningstjänsten i alla konfliktskalor. I och med att dessa inrättades kom den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen att upphöra (Rosander & Olgarsson, 2014, s.49).

kommunens ansvar ökade markant från mitten av 1980-talet då en decentralisering ägde rum och planeringsarbetet i stort överfördes till kommunerna. De skulle även få ledningsansvar i krig. Under denna tid skulle hemskyddet åter igen införas som en del av det lokala civilförsvaret. Respektive kommun delades in i olika hemskyddsområden som i sin tur delades in i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att de skulle agera som länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen gällande information och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s.48).

I en mätning under 1980-talet låg Sverige på en andra plats gällande civilförsvarsbudgetens storlek, där flertalet europeiska länder inkluderades.

3. Uppbyggnad av ledningscentralerna

Efter att både USA och Sovjet hade genomfört provsprängningar av atomvapen påskyndades processen med utbyggnad av fullträffsäkra ledningscentraler. 1950 meddelade Civilförsvarsstyrelsen samtliga länsstyrelser beslutet om att påbörja projekteringsarbete så snart som möjligt. Länsstyrelsen som var samverkande myndighet underrättade sedan kommunerna inom sitt civilförsvarsområde. Runt om i landet påbörjades projektering och sedermera sprängningsarbetet av berganläggningarna. Under 1960-talet skulle skyddet mot kärnvapen öka i dessa typer av anläggningar, vilket medförde att en flera ledningscentraler behövde byggas om och förstärkas. Civilförsvarsstyrelsen meddelade regeringen år 1962 att planering och utbyggnad av flera hundra anläggningar var ett måste för att kunna säkerställa den beredskap som krävdes av civilförsvaret. Dessa anläggningar skulle då vara av varierande storlek beroende på uppgift och placering inom städerna (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.59-64).

Den territoriella indelningen av civilförsvaret kunde ses i flera nivåer. Den högsta nivån var civilområdet där flera län ingick. Inom varje län fanns ett antal civilförsvarsområden som i sin tur bestod av ett flertal kommuner. Ett civilförsvarsområde kunde i krig delas upp i flera civilförsvarsdistrikt för att underlätta ledning och samordning (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.63). Chefen för varje civilförsvarsområde utövade sin ledning från en huvudcentral och varje distrikt hade sin distrikschef inrymd i sin distriktcentral. Utöver dessa två typer av ledningscentral fanns även typen områdescentral (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.61). I de fall där civilförsvars- eller distrikschefen inte hade en uppehållsplats i sin kommun leddes verksamheten av ett civilförsvarsombud ifrån en ombudscentral (Civilförsvarsstyrelsen, 1967, s.12).

Ofta byggdes en lång stötvågstunnel in i berget där tryckvågen från en explosion skulle avta i styrka för att inte skada den skyddade delen av anläggningen. Den skyddade delen av berganläggningen och stötvågstunneln separerades med en stötvågsgräns vilken bestod av en eller flera överfimensionerade stålportar. Innanför stötvågsgränsen fanns gasgränsen, som i många fall konstruerades likt en sluss där kontaminerad personal var tvungen att saneras innan dem kunde kliva in i den gjutna byggnaden av betong. En mindre andel berganläggningar byggdes ståendes på synliga fjädrar för att motverka rörelser från berget vid detonation i närheten, denna metod är dock inte vanligt förekommande men några nyare berganläggningar fick denna lösning. Fanns inget berg i närheten grävdes ofta en stor grop i marken där en betonganläggning (ofta kallad bunker) gjöts som då skulle inneha samma likvärdiga skydd mot bomber och stridsgaser likt berganläggningarna.

På senare årtiondena har merparten av ledningscentralerna tagits ur bruk då den säkerhetspolitiska situationen förändrats. Samtidigt var den ekonomiska delen vital med anledning av den höga kostnad som uppkommer för drift av dessa anläggningar. Flertalet ledningscentraler har sålts till privatpersoner och företag som vill driva sin egen verksamhet på insidan. Vi fick möjligheten att följa med personal in i anläggningen.

4. Framskjuten enhet – Funktion och bemanning

Inom ramen för de nyinrättade framskjutna enheterna påbörjades projektering av nya skyddade utrymmen i områden där befintliga anläggningar inte fanns till förfogande. De nya anläggningarna skulle komma att konstrueras enligt två standardtyper med plats för antingen 30 eller 60 personer. De nya utrymmena som skulle byggas var i regel friliggande betongkonstruktioner eller förlagda i förstärkta källarutrymmen. De redan befintliga berganläggningar som tidigare agerat distriktcentral med fordonsskydd skulle komma att moderniseras för att anpassas till sitt nya användningsområde (Rosander, L., Olgarsson, P., 2014, s.190-191).

Det stora berganläggningar som övergick till att vara framskjutna enheter erhöll gott skydd mot stötvågor och stridsgaser för personaldelen. Fordonsskyddet var stort nog för flertalet räddningsfordon, dock inte med samma skydd som personaldelen. Dessa anläggningar byggdes främst inom storstäderna och fick namn efter djur- och växtriket. Ett par av dessa är ”Pionen” på Södermalm och ”Liljan” i Bromma, Stockholm.

Denna anläggning byggdes på 1970-talet som skyddsrum till personalstyrkan för en framskjuten enhet varifrån de snabbt skulle kunna bistå med hjälp i utsatta områden. Enligt Räddningsverket (1989, s. 21) tjänstgjorde undsättningspluton inom räddningstjänsten som en framskjuten enhet och var den enhet som skulle utföra ett räddningsarbete i ett specifikt skadeområde. Uppgiften var många för dessa enheter med exempel som att bemanna ledningsplatsen i delområdet, organisera uppsamlingsplats för skadade och döda, involveras i utrymning, utföra radiaksanering och räddningsarbete vid utsläpp av kemiska och radioaktiva ämnen.

Dessa framskjutna enheter placerades strategiskt i tätorter och hade en god samverkan med huvudcentralen inom civilförsvarsområdet. I detta fall gick informationsflödet via anläggning Ernst. Denna betonganläggning har samma likvärdiga skydd mot konventionella vapen att jämföra med ett bergrum. Personalen som öppnade denna anläggning berättade att taket är gjutet i flera lager som tillsammans bildar en tjocklek på 160 centimeter, vilket är imponerande. När den närliggande brandstationen byggdes tillsammans med sin nya räddningscentral har denna framskjutna enhet hamnat i malpåse.

Referenslista:

Civilförsvarsstyrelsen. (1967). Fakta om civilförsvaret. [Broschyr]. AB Civiltryck.

Rosander, L., Olgarsson, P. (2014). Om kriget kommer. Roos & Tegner.

Räddningsverket. (1989). Civilförsvarsorganisation Org 80 K.  Civilförsvarshandbok del 2. Statens räddningsverk. https://rib.msb.se/filer/pdf/21696.pdf