Giganterna i djupet - Klara skyddsrum

Under en av Stockholms centrala kyrkogårdar finns ett av landets största skyddsrum, byggt för att skydda befolkningen vid en eventuell kärnvapenattack. Under 1950-talet konstruerades majoriteten av befolkningsskyddsrummen, dimensionerade utifrån de två bomber som föll under andra världskriget. Långt ner i djupet möts man av 35 ton tunga detonationsportar, som ska försluta anläggningen från omvärlden. Skyddsrummet är uppdelat på två våningsplan och har inrymningsvägar från flera platser runt om i Klarakvarteren.

1. Vi står nedanför de stora inrymningstrapporna till berganläggningen, blickar uppåt och kan inte riktigt avskilja dess slut. Vi står tysta en stund och tittar fascinerande på de långa betongtrapporna och de tjocka ståldörrarna, tystnaden gör sig otroligt påtaglig. Vår uppmärksamhet avbryts av en lätt vibrerande rörelse under våra fötter som succesivt stiger i styrka. Vibrationerna fylls ut av ett dovt mullrande ljud under några sekunder men upphör snart. Vi inser rätt snart att det är tunnelbanetåg som hörs ,men känslan att stå här nere är annorlunda mot att befinna sig uppe på marknivå eller på en perrong. Att vi får uppleva ett förbipasserande tunnelbanetåg här i denna miljö sätter perspektiv på hur det möjligtvis kan kännas när bomberna faller på ytan och man känner sig ganska liten i jämförelsen, även då vi har över 15 meter berg ovanför våra huvuden. I en skarp situation när tryckvågen söker sig ner i tunnlarna får man hoppas att detonationsportarna är stängda och står pall för det som de konstruerades för.

Klara befolkningsskyddsrum — Trappor ned till övre våningsplanet i skyddsrummet med sin stötvågsgräns. Det är en mäktig känsla att befinna sig i denna del av anläggningen. Under denna avsats finns trappor och stötvågsgräns till det nedre våningsplanet.

Det finns rykten om stora inrymningsvägar dolda under trappan vid Sergels torg, där det genom borttagande av sektioner av trappan skulle blotta ingången till underjorden. Även om det finns flera stora inrymningsvägar till skyddsrummet stämmer inte detta rykte överens med ritningarna över anläggningen. Det har förekommit påståenden att skyddsrummet under Klara kyrka ansluter till olika tunnelsystemen under Stockholms innerstad. Det sägs även att delar av regeringen skulle ha inhysts här som en tillfällig tillflyktsort under kalla kriget (Jakobsson, 2012). Om detta sista påstående stämde finns en möjlighet till separata tunnlar mellan skyddsrummet och andra system, dolda från ritningar av anledning.

2. Uppbyggnad av civilförsvaret

Civilförsvarets uppbyggnad under 1900-talet var omfattande och involverade stora delar av civilsamhället. Planeringen av ett civilt försvar inleddes redan på 1930-talet, men det var framförallt under andra världskriget som idén om ett totalförsvar, där ett starkt civilt försvar integrerades med det militära, tog form. Den tekniska utvecklingen under kriget ledde till nya vapenslag och ökade förödelsen. Framstegen inom bombflyget möjliggjorde omfattande bombningar med katastrofala konsekvenser. Ett exempel är de tyska bombningarna av London, som orsakade stort lidande bland civila, förvandlade stora delar av staden till ruiner och resulterade i höga dödstal. Förutom den fysiska skadan på byggnader och infrastruktur ökade de psykologiska påfrestningarna markant hos befolkningen i de drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 22).

Enligt Rosander (2014) markerar 1937 året för den verkliga starten av civilförsvarets etablering. Detta skedde genom bildandet av två organisationer som senare blev centrala delar av civilförsvaret: Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som uppstod till följd av bombningar ledde till att dessa organisationer främst fokuserade på att skydda mot sådana hot. 1940 tillkom en tredje organisation, Statens utrymningskommission. De två förstnämnda organisationerna var statliga och ansvarade för att leda det civila försvaret under krigstiden, med socialdepartementet som överordnat organ (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 24).

Redan vid den här tiden strävade man efter att separera det civila försvaret från det militära försvaret i syfte att begränsa det militära inflytandet över skyddet av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu omfatta nästan hela samhället för att öka motståndskraften. Efter andra världskrigets slut intensifierades diskussionerna om hur civilförsvarsorganisationen skulle utformas. Efter krigets slut uppstod frågan om det skulle finnas en fredstida organisation parallellt med en för krigstid. Efter noggrant övervägande av för- och nackdelar beslutades det att ha separata organisationer: en fredstida med fokus på frågor som utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 25-26). Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera, och i stället etablerades Civilförsvarsstyrelsen. Denna nya statliga organisation var verksam fram till 1986, då dess ansvarsområden och uppgifter överfördes till det nybildade Statens räddningsverk. Den omfattande omorganiseringen på 1980-talet medförde också ett ökat ansvar för kommunerna på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Frågan om byggandet av skyddsrum var under många år en central och komplex fråga. Den blev så pass betydelsefull att den år 1948 togs upp i en särskild utredning, vilken sedan ledde till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut resulterade i konstruktionen av stora befolkningsskyddsrum i landets största städer, vilka var avsevärt större än de vanliga skyddsrummen som också behandlades i utredningen.

Den ansvarige ministern eftersträvade dock skyddsrum av högsta kvalitet som skulle vara fullträffsäkra, istället för de vanliga skyddsrummen som föreslogs i utredningen. Utöver frågan om skyddsrum blev det allt mer oklart vem som hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Slutligen enades man om att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare, motsvarande militärbefälhavaren, med ansvar för ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 27).

Läs även: Hötorgets skyddsrum

Under 1950-talet genomgick den dåvarande civilförsvarsplaneringen en omvälvande förändring. Detta berodde på den snabba utvecklingen av kärnvapen, där både USA och Sovjetunionen hade påbörjat en kapprustning. År 1953 inleddes en omfattande civilförsvarsutredning som tog fem år att slutföra. Utredningens mål var att skifta fokus från att bygga skyddsrum till att planera för evakuering av områden som kunde vara i farozonen. I utredningens inledning trodde man fortfarande att de högkvalitativa skyddsrummen skulle klara av de tillgängliga atomvapnen. Dock, redan efter två år, presenterade utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. Denna proposition innefattade förändringar i civilförsvarslagen gällande byggandet av skyddsrum och innebörden av evakuering. Riksdagen godkände propositionen, och tillsammans med den så kallade “mars-promemorian” indikerade det alltmer att evakuering av civilbefolkningen var den mest effektiva åtgärden för att skydda befolkningen. Genom promemorian slopades kravet på att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 29).

Här är två av dom detonationsportar som finns på det övre planet. 35 ton stycket väger dom breda betongfyllda portarna. Till höger i bild ser man en bit utav stötvågstunneln som ska ta upp det mesta av kraften från ett kärnvapen. — Här syns de stora detonationsportarna vid det övre våningsplanet. 35 ton stycket väger de bastanta betongfyllda portarna. Till höger i bild, bakom de vita portarna, fortsätter stötvågstunneln som syftar till att leda bort merparten av en luftstötvåg.

Frågan om skyddsrum återkom på 1970-talet när nya hotbilder började ta form. De enorma evakueringarna av städer ansågs nu vara orealistiska på grund av logistiska utmaningarna med utrymning av befolkningen. Den nya hotbilden, präglad av snabba händelseförlopp och konventionella vapen, ledde till att fokus skiftades från evakueringsplaner till frågor om skyddsrum. En utmaning var att det inte hade byggts skyddsrum i den önskade takten under större delen av 1960-talet. Nya byggnationer blev prioriterade, och designen av skyddsrummen inriktades nu på att vara hållbara och ge varje individ mer utrymme. Hotet om atomvapen minskade samtidigt som hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskade de tekniska kraven på skyddsrum för kärnvapenskydd, och endast en skyddsnivå infördes för att bedöma skyddsrummens styrka (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)

Genom åren har flera utredningar lett till olika omorganiseringar. Med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 delades civilförsvaret in i två huvudgrenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade till uppgift att skydda industrier och anläggningar av strategisk betydelse. En viktig förändring var att Länsstyrelsen utsågs som den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. Länsstyrelsen tilldelades omfattande befogenheter, inklusive ansvar för hälso- och sjukvård, trafik och försörjningsfrågor i krigssituationer. Dess roll var att fungera som knutpunkt och regional samordnare för planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och den högre regionala nivån hanterades av civilbefälhavaren inom det specifika civilområdet (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 36).

Under åren framträdde olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna, vilket ledde till riksdagsbeslut på 1980-talet om att skapa nya myndigheter. Dessa myndigheter var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Överstyrelsen ansvarade för ledning och samordning, medan Statens räddningsverk hade ansvar för befolkningsskydd och räddningstjänst på alla nivåer av konflikter. Införandet av dessa myndigheter medförde att den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen avvecklades (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 49). Från mitten av 1980-talet ökade kommunernas ansvar markant genom en decentralisering där det övergripande planeringsarbetet överfördes till kommunerna. Kommunerna fick även ledningsansvar i krigssituationer. Under denna period återinfördes hemskyddet som en integrerad del av det lokala civilförsvaret. Kommunerna delades upp i hemskyddsområden, som i sin tur var indelade i ytterligare områden. Syftet med hemskyddsområdena var att fungera som en länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen, särskilt när det gällde informationsutbyte och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 48). Under 1980-talet befann sig Sverige på en andra plats i jämförelse med andra europeiska länder när det gällde storleken på civilförsvarsbudgeten.

Ett gäng gamla övertrycksventiler som har gjort sitt. Dom ser ut att vara i rätt dåligt skick.. — Äldre övertrycksventiler vid Klara skyddsrum som fick lämna plats åt de nya, troligtvis vid renoveringen 1992.

3. Allmänt om skyddsrum

Det finns en rad bestämmelser som involveras och berör skyddsrum. Genom åren har tekniska bestämmelser för normalskyddsrum publicerats, bland annat av kungliga Civilförsvarsstyrelsen. Dessa publiceringar kan skiljas åt i jämförelse med senare utgåvor. Vid publikationen ASkr54 (Anvisningar för anordnande av skyddsrum) med utgivningsår 1954 beskrivs att skyddsrum, med hänsyn till skyddet, delas in i tre kategorier: Fullträffsäkra-, normal-, och splitterskyddsrum. Fullträffsäkra skyddsrum helt insprängda i berg ses som det bästa och enklaste sättet att garantera högt skydd. Bergtäckningen skulle minst uppgå till 15 meter för att erhålla en tillfredsställande beskaffenhet. Det framkommer även att nettogolvytan per skyddad person uppgick till 0,5 kvadratmeter. Vad gäller fullträffsäkra skyddsrum fanns inte någon övre gräns för antalet personer som söker skydd. I stället ansågs begränsningen ske av antalet tillgängliga ingångsmöjligheter och anläggningens storlek. Olika typer inom normal-, och fullträffsäkra skyddsrum skulle redan vid denna tid anordnas så att utrymmet kunde nyttjas till annat ändamål i fredstid. Exempelvis lagerlokaler och garage (Kungl Civilförsvarsstyrelsen, 1954). Vid 1962 års publicering av tekniska bestämmelse för normalskyddsrum uppgick nettoytan per skyddsrumsplats till 0,75 kvadratmeter. Vidare beskrivs hur skyddsrummens nyttjande under fred reglerades av föreskrifter utfärdade av Civilförsvarsstyrelsen, där utrymmena i största möjliga mån kunna nyttjas under fred (Kungl Civilförsvarsstyrelsen, 1962).

4. Befolkningsskyddsrum i Stockholm

Redan under andra världskriget inleddes byggandet av större skyddsrum under markytan. Ett av de första större befolkningsskyddsrummen i Stockholm var Hötorgets skyddsrum. Till skillnad från de fyra andra befolkningsskyddsrummen som byggdes i Stockholm från och med 1950-talet var Hötorgets skyddsrum inte konstruerat för skydd mot kärnvapen. Flera faktorer bidrog till beslutet att bygga på djupet i Stockholm vid den tiden. Dels fanns det en stor brist på parkeringsplatser på grund av det stora antalet fordon som dagligen registrerades. Dessutom växte hotet från kärnvapen och det kunde inte längre uteslutas att Sverige stod utanför riskzonen att bli drabbad. Stockholm var en av de städer som befarades bli måltavla för de kraftfulla kärnvapen som östblocket hade utvecklat (Krisinformation, 2022).

För att lösa dessa två problem byggdes stora skyddsrum djupt under markytan, som i fredstid kunde användas som parkeringsgarage för att frigöra yta på gatorna. Finansieringen av dessa anläggningar möjliggjordes genom att just kunna utnyttja utrymmet som garage under fredstid (Krisinformation, 2022). Vid höjd beredskap eller krig skulle dessa giganter som mest rymma upp till 50 000 personer samtidigt, baserat på den nettoyta per person som gällde med dåvarande regelverk.

Katarinabergets befolkningsskyddsrum med dess detonationsportar.

5. Klara Skyddsrum – fullträffsäker anläggning

Konstruktionen under Klara kyrka påbörjades 1954 och stod efter sex års byggnation färdig 1960. Skyddsrummet är placerad djupt nere i urberget med en oval form där skyddssökande i ofred kan söka skydd i två våningsplan. I fredstid används anläggningen som parkeringsgarage och är konstruerad för detta ändamål med plats för 300 fordon. Huvudnedfarten finns vid Vattugatan och det är i regel den som används för fordon såväl som personer till vardags. Till skyddsrummet finns ytterligare fyra inrymningsvägar där tusentals människor kan rusa ner för att söka skydd från oroligheterna på markytan. Dessa inrymningsvägar utgörs av breda trappsystem som slingrar sig nedåt där de sedan ansluter till större bergutrymmen, slutet på den så kallade stötvågstunneln som trappsystemen utgörs av. Trappsystemen ansluter till tunnelbanestationerna vid T-centralen och Sergels torg.

Läs även: Sveriges största skyddsrum

Överdimensionerade stötvågsdörrar mot luftstötvåg och gasgränser mot stridsgaser är exempel på anläggningens skalskydd in mot skyddsrummet. När dessa anordningar mot luftstötvågor är stängda garanteras en säkerhet mot konventionella bomber och missiler upp till 500 kg. Det gedigna skalskyddet medför även ett verkansskydd mot kärnvapen och kemiska stridsmedel, samt ett viss skydd mot elektromagnetisk puls. Stötvågsdörrarna , även kallade detonationsportar, vid bilinfarten består av ett ytterhölje av tjockt stål och ett inre av betong. Tjockleken är upp emot en halvmeter och varje enskild enhet väger 35 ton. Innanför skyddsgränserna (stötvågs-, och gasskyddet) består skyddsrummet av ett gjutet betonghus, vilket gör att inget berg är synligt från insidan. Till konstruktionen användes över 12 000 kubikmeter betong och 900 ton armeringsjärn, vilket säger en del om dess storlek. Innan själva gjutningarna genomfördes säkrades berget upp med över 10 000 bergförstärkningsbultar som syftar till att stabilisera och motverka ras (Stockholms brandförsvar, u.å).

Skyddsrummet med sina två två våningsplan en yta på omkring 6 300 kvadratmeter och kan idag inhysa upp till 8 000 personer, vilket gör anläggningen till en av de största skyddsrummen i landet. När skyddsrummet stod klart 1960 var kapaciteten betydligt större och omkring 15 000 personer kunde då söka skydd i anläggningen (Stockholms Brandförsvar, u.å). Orsaken till att antalet personer minskat beror på bestämmelserna om nettoytan per person har ökat genom nya bestämmelser.

“Befolkningsskyddsrum skall utföras så, att de motstår ett övertryck av minst 10 atmosfärer.”

Uthålligheten för skyddsrummet säkrades genom flertalet åtgärder. Skyddsrummet konstruerades också för att möjliggöra en långvarig vistelse för skyddssökande. Sängplatser för 4 300 personer kunde anordnas skulle kunna bo i anläggningen i upp till en månad (Krisinformation, 2022). Om skyddsrummet måste inrymma tusentals människor kommer hygienfrågor om toaletter att bli aktuell. Det löstes genom att kunna iordningsställa 228 torrklosetter runt om i anläggningen. Tömning av dessa skulle genomföras i särskilda pumpgropar som ansluter till det kommunala avloppsnätet. Tvättrännor kan installeras i anläggningen med vatten från ett särskilt tvättvattensystem (Stockholms brandförsvar, u.å).

Skyddsrummets uthållighet är påtaglig vad gäller konstruktionen för elkraft och vattenförsörjning, där anläggningen är att anse som självförsörjande under en viss period. Kommunalt vatten är indraget till skyddsrummet, men kan vid en kris kompletteras med en reningsanläggning. Denna är sammankopplad med en avloppstunnel 20 meter under skyddsrummet och kan rena samt pumpa upp två kubikmeter rent vatten i timmen. Som en tredje åtgärd finns en dricksvattentank om 70 kubikmeter.

Om det ordinarie elnätet bryts finns fem reservkraftaggregat som vardera levererar 80 kilowatt effekt. Ett stort drivmedelsförråd med kapacitet för 93 000 liter byggdes i ett separat utrymme i syfte att hålla i gång reservkraftaggregaten i en månads tid. Åtta stycken luftreningsaggregat trycker in 24 000 kubikmeter renad luft i timmen till skyddsrummets två våningar. En kylvattenanläggning pumpar fem kubikmeter vatten per timme till 94 stycken kylaerotemprar, med vatten som hämtas från den avloppstunnel 20 meter under skyddsrummet (Stockholms brandförsvar, u.å). Lagringsutrymmen för 145 000 kg is kompletterades till ventilationsanläggningen som hjälp med nedkylningen. Denna kapacitet är fullt nödvändig på grund av värmen som skapas av en stor mängd människor i ett begränsat utrymme (Jacobsson, 2012). Skyddsrummet byggdes även med en luftreningsanläggning som kunde återcirkulera luften i utrymmet utan att behöva ta in luft från utsidan. Denna typ av anläggning går att likna de som finns på ubåtar, en så kallade kalkbringe. Denna reningsanläggning ska dock urkopplats i samband med renoveringen på 1990-talet (Krisinformation, 2022). För att den enorma berganläggningen ska fungera måste personal finnas på plats. Tidigare fanns det 30 personer som hade sin krigsplacering vid Klara skyddsrum, med uppgift att iordningsställa och driftsätta anläggningen efter sådant beslut. Därefter skulle dessa individer ansvara för drift och ordning i skyddsrummet (Stockholms brandförsvar, u.å).

Anläggningen genomgick en renovering och moderniserades 1991 i syfte att fortsatt uppnå de höga kraven som ställs på skyddsrum. Under denna period ersattes utrustning som är vitala för skyddet, exempelvis övertrycksventiler. Processen pågick till och med hösten 1992 då skyddsrummet var redo att fortsätta sin uppgift (Stockholms brandförsvar, u.å). Ett kärnvapen med styrkan motsvarande de som testades under kalla kriget skulle sannolikt rasera det mesta i sin väg, inklusive konstruktionen av detta skyddsrum. Skyddet mot biologiska stridsmedel och andra typer av kemikalier bör i teorin fortfarande fungera som det var avsett när anläggningen byggdes. Idag har Klara skyddsrum fortfarande en status som skyddsrum, där det i fredstid används som parkeringsgarage. När det råder höjd beredskap ska anläggningen utrymmas på fordon och inredas till ett fungerande skyddsrum inom 48 timmar.