Scroll to Content




Katarinagaraget – atomskyddsrummet

Under 1900-talets andra hälft tog utvecklingen av skyddsrum ett nytt kliv där nya hotbilder ställde större krav på konstruktionen. Det befarades att en atombomb kunde detonera i huvudstaden och skyddsrummen var tvungna att dimensionerades för scenariot. Långt ned i urberget på Södermalm placerades detta skyddsrum med ett skydd mot bomben, radioaktivitet och stridsgaser.

Via portarna uppe vid Katarinavägen och den gamla OKQ8-macken börjar färden nedåt i berget med en god lutning på nedfarten. Längs med tunnelns högra sida ligger tvätthallarna i anläggningens stötvågsfickor. Tunneln fortsätter vidare nedåt och anläggningens skick börjar svikta, där det på flera håll syns en eftersatthet i underhållet. Vid inslagstunnelns slut finns rotundan, en slags karusell som leder till de olika våningsplanen. Utrymmet vid rotundan är enormt ,både i takhöjd och på bredd i syfte att skildra trycket från stötvågen efter en explosion.

Ekot sprider sig längs med de kala betongväggarna i det stora utrymmet. Vi närmar oss det övre våningsplanet i skyddsrummet och detonationsportarna. Plåtluckor syns i golvet där portarna ska skjutas och dessa lyfts automatiskt när porten närmar sig. Efter ett tiotal meter finns gasgränsen där merparten av dörrarna i fredstid är bortmonterade för att underlätta framkomligheten för fordon. Skyddsrummet är utformad som ett långt skepp och sträcker sig under under Södermalms gator. Dammet ligger som ett skikt på vissa av bilarna, vilka troligtvis har varit stående här under en längre tid. Stora ventilationsrör löper längs med taket tillsammans med elinstallationer och belysning. Utmed väggarna finns uttag för vatten som ska kunna användas till dricksvatten, men även för tvättning och rengöring. Avloppsbrunnar finns i anslutning till vattenutkastarna för att kunna avleda allt vatten. Vattenrören som löper genom anläggningen syns vara i ett dåligt skick, vilket väcker frågan om hur skyddsrummets status egentligen är.

Katarinabergets Bergrum/Skyddsrum
Varningssystem finns utplacerat runt om i bergrummet där personal ska kunna sända ut meddelanden till de skyddssökande.

Vi tar oss vidare ned mot de undre av de tre våningsplanen via det interna trapphuset i anläggningen. Trapphuset har en märklig odör och det springer runt ett gäng rädda möss. En hög med kläder finns liggandes invid ena väggen vilket kan tyda på att någon spenderat en tid här. Branddörren in till skyddsrummets nedre våningsplan är skitig och har fått påhälsning av målningar. Det är färre fordon här nere än vid de andra våningsplanen och de få som finns är helt täckta av ett tjockt lager damm och smuts. Miljön i skyddsrummet känns som en tidkapsel där en skickats tillbaka i tiden där detaljer från anläggningens begynnelse speglar de gamla äldre fordonen som är ståendes.

2. Uppbyggnad av civilförsvaret

Följande avsnitt är en generell beskrivning av civilförsvarets uppbyggnad och innehåller endast bitvis med information av den enorma organisation som tidigare fanns. Detta avsnitt förekommer i flera artiklar.

Planeringen av ett civilt försvar påbörjades redan under 1930-talet, men det var främst under andra världskriget som idén väcktes om ett totalförsvar, där ett stabilt civilt försvar integrerades med det militära försvaret. Den tekniska utvecklingen som skedde under kriget ledde till framväxten av nya vapenslag, vilka i sin tur bidrog till ökad förödelse. Utvecklingen och moderniseringen av bombflyget möjliggjorde omfattande bombningar med förödande konsekvenser.

Ett exempel på detta var bombningarna i London, utförda av tyska bombflygplan, där civila människor drabbades av omfattande lidande. Stora delar av staden reducerades till ruiner, och dödstalen var höga. Utöver den fysiska skadan på byggnader och infrastruktur ökade de psykologiska påfrestningarna markant hos befolkningen i de drabbade områdena (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 22).

Stötvågstunnel bergrum
Nedfarten till skyddsrummet från Katarinavägen.

Enligt Rosander markerar året 1937 den verkliga starten för civilförsvarets etablering. Detta berodde på att två organisationer hade bildats, vilka senare skulle utvecklas till centrala delar av civilförsvaret, nämligen Luftskyddsinspektionen och Riksluftskyddsförbundet. Den rädsla som uppstod till följd av bombflygningen ledde till att dessa organisationer främst inriktade sig på att skydda mot denna typ av hot.

År 1940 tillkom en tredje organisation vid namn Statens utrymningskommission. De två förstnämnda organisationerna var statliga och det var dessa som skulle leda det civila försvaret under krigstiden, med socialdepartementet som överordnat organ (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 24).

Redan vid denna tidpunkt strävade man efter att skilja det civila försvaret från det militära försvaret, med syftet att begränsa de militära inflytandet över försvaret av välfärdsstaten. Utvecklingen av det civila försvaret började nu inkludera nästan hela samhället för att skapa ett omfattande motstånd. Efter andra världskrigets slut intensifierades diskussionerna om utformningen av civilförsvarsorganisationen. Med tanke på att kriget var över uppstod frågan om det skulle finnas en organisation för fredstid parallellt med en för krigstid.

Efter noggrann övervägande av för- och nackdelar fattades beslutet att ha separata organisationer, där den för fredstid skulle fokusera på ämnen som utrymning och skyddsrumsfrågor (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 25-26).

Under hösten 1944 upphörde de två statliga organisationerna att existera, och istället etablerades den nya Civilförsvarsstyrelsen. Denna statliga organisation skulle vara verksam fram till 1986, varefter dess ansvarsområden och uppgifter överfördes till det då nybildade Statens räddningsverk. I och med den omfattande omorganiseringen på 1980-talet ökade även kommunernas ansvar på lokal nivå (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 25).

“Beslutet innebar att så kallade fullträffsäkra skyddsrum för civilbefolkningen skulle byggas i de största städernas centrala delar” (Rosander, 2014, s.27).

Frågan om byggandet av skyddsrum var en central punkt under många år och blev ganska komplex. Den fick sådan vikt att den ingick i en särskild utredning år 1948, vilken sedan ledde till ett riksdagsbeslut 1951. Detta beslut resulterade i att stora befolkningsskyddsrum skulle konstrueras i landets största städer. Dessa skyddsrum var avsevärt större än de vanliga skyddsrummen som också behandlades i utredningen.

Ministern som var ansvarig önskade emellertid fullträffsäkra skyddsrum av högsta kvalitet som ersättning för de vanliga skyddsrummen som föreslogs i utredningen. Utöver frågan om skyddsrum blev det allt mer oklart vem som hade det högsta befälet över det civila försvaret i olika situationer. Slutligen enades man om att det inom den högre regionala ledningen krävdes en civilbefälhavare, som motsvarade militärbefälhavaren, med ansvar inom ett geografiskt område (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 27)

Katarinabergets skyddsrum
De stora betongfyllda detonationsportarna som vardera väger 51 400kg och skjuts på plats när faran lurar utanför. 

Under 1950-talet genomgick den dåvarande civilförsvarsplaneringen en omvälvande förändring. Detta berodde på den snabba utvecklingen av kärnvapen, där både USA och Sovjetunionen hade påbörjat en kapprustning. År 1953 inleddes en omfattande civilförsvarsutredning som tog fem år att slutföra. Utredningens mål var att skifta fokus från att bygga skyddsrum till att planera för evakuering av områden som kunde vara i farozonen.

I början av utredningen trodde man fortfarande att de högkvalitativa skyddsrummen skulle klara av de tillgängliga atomvapnen. Dock, redan efter två år, presenterade utredningen ett delbetänkande som resulterade i en proposition till riksdagen. Denna proposition innefattade förändringar i civilförsvarslagen gällande byggandet av skyddsrum och innebörden av evakuering. Riksdagen godkände propositionen, och tillsammans med den så kallade “mars-promerorian” indikerade det alltmer att evakuering av civilbefolkningen var den mest effektiva åtgärden för att skydda befolkningen. Genom promerorian slopades kravet på att bygga individuella normalskyddsrum i bostadshus (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 29).

Frågan om skyddsrum återkom på 1970-talet när nya hotbilder började ta form. De enorma evakueringarna av städer ansågs nu vara orealistiska på grund av de logistiska utmaningarna med att få ut befolkningen. Den nya hotbilden, präglad av snabba händelseförlopp och konventionella vapen, ledde till att fokus skiftades från evakueringsplaner till frågor om skyddsrum.

En utmaning var att det inte hade byggts skyddsrum i den önskade takten under större delen av 1960-talet. Nya byggnationer fick prioritet, och designen av skyddsrummen inriktades nu på att vara hållbara och ge varje individ mer utrymme. Hotet om atomvapen minskade samtidigt som hoten om attacker med konventionella vapen ökade. Därmed minskades de tekniska kraven på skyddsrum för kärnvapenskydd, och endast en skyddsnivå infördes för att bedöma skyddsrummens styrka (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 46).

“I händelse av krig skulle Länsstyrelsen gå in i en särskild organisation, Krigslänsstyrelsen, där man samlokaliserad med den militära ledningen ansvarade för det civila försvaret” (Rosander, 2014, s.36)

Genom årens lopp genomfördes flera utredningar som ledde till olika omorganiseringar. Med den nya civilförsvarslagen som trädde i kraft 1960 bestod civilförsvaret av två grenar: det allmänna civilförsvaret och verkskyddet. Verkskyddet hade i uppgift att skydda industrier och anläggningar av strategisk betydelse. En betydande förändring var att Länsstyrelsen nu utsågs till den regionala civilförsvarsmyndigheten med ansvar för det civila försvaret i respektive län. Länsstyrelsen tilldelades omfattande befogenheter, inklusive ansvar för hälso- och sjukvård, trafik- och försörjningsfrågor i krigssituationer. Dess roll var att fungera som knutpunkt och regional samordnare för planeringen. Samordningen mellan länsstyrelserna och vidare upp på högre regional nivå hanterades av civilbefälhavaren inom det specifika civilområdet (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 36).

Katarinabergets skyddsrum
Längst ned på de betongfyllda portarna finns små “plogar” som ska putta upp metallskivorna vid stängning.

Under åren uppmärksammades olika samordningsproblem mellan de olika nivåerna, vilket ledde till riksdagsbeslut på 1980-talet om att inrätta nya myndigheter. Dessa var Överstyrelsen för civil beredskap och Statens räddningsverk. Den förstnämnda ansvarade för ledning och samordning, medan den sistnämnda hade ansvaret för befolkningsskydd och räddningstjänst i alla konfliktnivåer. Införandet av dessa myndigheter innebar att den centrala myndigheten Civilförsvarsstyrelsen upphörde att existera (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 49).

Från mitten av 1980-talet ökade kommunens ansvar avsevärt genom en decentralisering där det övergripande planeringsarbetet överfördes till kommunerna. Kommunerna tilldelades även ledningsansvar i händelse av krig. Under denna period återinfördes hemskyddet som en integrerad del av det lokala civilförsvaret. Varje kommun delades upp i olika hemskyddsområden, vilka i sin tur var indelade i ytterligare områden. Syftet med dessa hemskyddsområden var att fungera som en länk mellan invånarna och civilförsvarsorganisationen när det gällde informationsutbyte och rådgivning (Rosander & Olgarsson, 2014, s. 48).

Under 1980-talet befann sig Sverige på en andra plats när det gällde storleken på civilförsvarsbudgeten, och detta jämfördes med flera europeiska länder.

3. Gigantiska anläggningar under Stockholm

Katarinabergets skyddsrum tillsammans med de tre andra gigantiska anläggningarna i Stockholms innerstad hade ursprungligen en kapacitet att skydda 45 000 personer. Regelverk för skyddsrum har genom åren förändrats, vilket resulterat i att de de skyddssökande får en större yta per person och antalet skyddsrumsplatser minskar. I fredstid har dessa stora skyddsrum, tillika berganläggningar, nyttjats som parkeringsgarage då parkeringsbristen i Stockholms innerstad för tiden var enorm. 

Klara skyddsrum
Evakueringstrapporna till understa våningen i Klara skyddsrum. Parallellt över denna trappa löper en ytterligare som leder in i översta våningen.

4. Katarinabergets skyddsrum

Bilägarnas Inköpscentral stod för projektet med parkeringsgarage i Katarinaberget och ett 35 årigt avtal med Stockholms stad tecknades. Syftet med avtalet var att byggnationen av parkeringsgaraget fick ske om det kunde iordningsställas som skyddsrum (Jakobsson, 2011) 1952 hade sprängningarna i berget precis startat och för att optimera effektiviteten kom arbetet att ske från två håll och sedermera ansluta halvvägs. Dessa två infarter skulle bli huvudingångarna med placering vid Katarinavägen samt Tjärhovsgatan. Det var från dessa ingångar som fordon skulle färdas in och ut ur berganläggningen. Inom ett år hade de olika borrlagen mötts halvvägs och de tidigare sektionerna blir övergick till en 400 meter lång tunnel, vilken skulle komma att utgöra själva skyddsrummet. Utöver den extrema längden på tunneln kom även anläggningen att uppföras i tre våningar, för att maximera antalet skyddsplatser. En gigantiskt anläggning långt ner i Stockholms underjord hade nu börjat ta form (OK, u.å).

Läs även: Hötorgets skyddsrum

Lastbilarna arbetade kontinuerligt under en lång tid med att få bort all den stenmassa som sprängdes bort och totalt rörde det sig om 105 000 m3, vilket är otroliga mängder (OK, u.å). Stenmassorna kunde sedan användas till framställning av betong vid byggnationer. Det tomma bergutrymmet skulle nu inredas och det var armeringen som först skulle på plats. Åtgången på armeringsjärnen var så mycket som 700 000 kg som sedan skulle kläs med 12 000 m3 betong (Benkar, u.å). Arbetet inne i bergrummet var väldigt ansträngande för byggarbetarna både på grund av vistelsen i den mörka och trånga underjorden men också för tyngden på arbetsmaterialet. Sammantaget kan sägas att arbetsmiljön inte var optimal.

Katarinabergets Skyddsrum
Efter ett stort antal sprängningar kan grävskoporna lasta bort all sprängsten som ska fraktas ut från urberget. Från Lantz, G. (1952). Katarinavägen. Ett blivande bergskyddsrum, som i fredstid ska fungera som garage [Fotografi]. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/12748 .CC-BY
Katarinabergets skyddsrum
Skyddsrummet med dess storlek är imponerande. Vid fredstid fungerar detta som garage.

Resultatet av arbetet blev ett färdigställt skyddsrum med den största kapaciteten i landet. Katarinabergets bergrum konstruerades med plats för 20 000 personer eller ca 550 bilar. Det fick även titeln som världens största atombombsäkra skyddsrum med sin yta på 15 900m² uppdelat på tre våningar (OK, u.å).

Inrymningsvägar

För att kunna navigera i berganläggningen byggde man så kallade ”karuseller” där både fordon och skyddssökande kan ta sig till de olika våningsplanen på ett enkelt sätt. Varje våningsplan skyddas av stora detonationsportar som har till uppgift att ta emot den kraftiga luftstötvåg efter en explosion. Vid de stora ingångarna installerades betongportar i två sektioner som skulle föras via räls för att täcka ingången till våningsplanet. Varje sektion av portarna väger 25,6 ton vilket ger en totalvikten på över 51 ton per ingång och man beräknade att denna dimension skulle hålla emot luftstötvågen från kärnvapen (OK, u.å). Beräkningen utgick från en begränsad styrka som kunde tänkas användas, med referens av de bomber som släpptes under andra världskriget. Innanför stötvågsgränsen finns gasgränsen med ståldörrar som har till uppgift att hålla tätt mot eventuella stridsgaser som kan användas i krigsföring.

Katarinabergets skyddsrum
Inrymningstrappor till skyddsrummet under byggnation av anläggningen. Från Ehnemark, J. (1955). Berggaraget i Katarinaberget. Garaget ska även bli ett atombombsskyddsrum för 20,000 människor [Fotografi] https://stockholmskallan.stockholm.se/post/13795 .CC-BY
Katarinabergets skyddsrum
Inrymningsvägar på var sida om skyddsrummet finns. Totalt finns elva inrymningsvägar för att folk snabbt ska kunna ta sig ner i de skyddade delarna. Inrymningsvägen på bild leder ned från Högbergsgatan.

Utöver huvudingångarna sprängde man även ut bergmassor för att möjliggöra flertalet inrymningsvägar via långa trappsystem mot skyddsrummet. Totalt byggdes elva ingångar med tunnelsystem som sträcker sig under delar av Södermalm. De ingångar som leder in mot skyddsrummet byggdes med stötvågsfickor och stötvågs- och gasgränser för ett maximalt skydd mot vapenverkan. Trappsystem i flera våningar byggdes vid några ingångar så de skyddssökande snabbt ska kunna ta sig in till respektive våningsplan på en kortare tid.

Utöver de större inrymningsvägarna finns en hiss fanns som ska underlätta passage ned mot skyddsrummet. Gissningsvis är denna troligtvis mer användbar i fredstid med syfte att utgöra en handikappsvänlig ingång.

”20 000 personer kan samtidigt skyddas i anläggningen, 5 000 personer kan beredas sovplatser i skyddsrummet.”

Maskinhallarna

Två stora maskinanläggningar med utrustning som mäter tre våningar i höjd byggdes i anslutning till var ände på den långa tunnel som utgör skyddsrummet. Dessa stora maskinhallar inhyste sedermera allt som krävdes för att anläggningen skulle fungera. Detta innefattar reservkraft, vattentillförsel, kylanläggning och cisterner för drivmedel. Dessa maskinhallar renoverades under åren1989-1990 för att tillgodose de krav som ställs vid skyddsrum (OK, u.å).

Berganläggningen konstruerades med egen reservkraftsanläggning i beredskap om stadens ordinarie elnät slogs ut. 

Reservkraften utgjordes av sju stora dieselmotorer och var länkade till generatorer som utgjorde totalt 750 000 voltampere i reservkraft. Detta var fullt tillräckligt för att kunna driva anläggningen helt avskärmad från omvärlden.

Här behövdes rikliga mängder med friskluft som försåg aggregaten och höll dem i en stadig temperatur. Avgaserna gick sedan upp genom rör mot markytan där det släpptes ut. För att kunna driva motorerna byggdes enorma cisterner där 102 000 liter drivmedel skulle förvaras.

Läs även: Kärnvapenskyddet under kyrkogården

Behovet av rent vatten och friskluft i en krissituation i ett skyddsrum där tusentals människor finns placerade är en självklarhet. 

Vattenförsörjningen designades för att kunna förse skyddsrummet med vatten från stadens vattennät som primär källa. Skulle vattnet på något sätt bli odrickbart eller att stadens vattenverk inte längre förser vatten fram till berganläggningen fanns flera egna brunnar som skulle användas.

Men för att kunna kyla ned den ingående luften i skyddsrummet räknade man även här med reservplaner. Så pass många personer på den ytan skulle bilda enorma mängder värme som även skulle kunna kylas ned av de 200 000 kilogram is som inrymmdes i isbassängerna i berget (OK, u.å). 

5. Katarinabergets skyddsrum idag

Då anläggningen under många år inte fått det underhåll som möjligtvis borde ha tilldelats har detta bidragit till att delar i berget gått sönder. Känslan man fick av att gå omkring därnere var att anläggningen var övergiven på sina håll. I och med att den nya bussterminalen byggs i anslutning till detta skyddsrum har man påbörjat arbeten även här. Dock är det oklart om denna anläggning förblir kvar i framtiden eller ej, det återstår att se.

De uppdaterade regelverken gällande ytan per person i skyddsrum har medfört att platserna i skyddsrummet minskat markant. Vid en intervju till Tidningen Klassiker (nr3, 2007) bedömer Stockholms brandförsvar att kapaciteten minskat till mellan 12 500 och 15 000 platser (OK, u.å). SvD (19 sep 2023) beskriver att kapaciteten har sjunkit till runt 11 000 personer, vilket kan tyda på att regelverket för ytan per person ökat ytterligare.

Den 30 mars 2016 stängde OKQ8 sin bensinstation som var belägen i berganläggningen med infart från Katarinavägen. Macken hade då varit placerad vid Katarinagaraget (skyddsrummet) i över 60 år. Nedläggningen var en följd av byggnation av bussterminalen i samma berg (OK, u.å).

Katarinabergets bergrum/skyddsrum

Katarinabergets skyddsrum
Under invigningen av bensinstationen i Katarinabergets Skyddsrum. Från Blomquist, Å. (1955). Katarinabergets skyddsrum/garage. Bensinstationen invigs [Fotografi]. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/16472 .CC-BY 

Referenslista:

Från Benkar. (u.å) Skylt. [fotografi]. https://www.benkar.se/glomdarum/galleri/Civilforsvar-Totalforsvar/KatarinaBefolkningsskyddsrum/slides/32_IMG_8786e.html

Jakobsson, H. (2011). Tidskapseln i Katarinaberget. https://hjak.se/2011/05/02/tidskapseln-i-katarinaberget/

OK. (u.å). Katarinagaraget – ett riktigt atomgarage. https://www.ok.se/historia/agerande-i-kristider/katarinagaraget-ett-riktigt-atomgarage

Rosander, L., & Olgarsson, P. (2014). Om kriget kommer. Roos & Tegner.

SvD. (2023). Stockholms största skyddsrum rustas upp. https://www.svd.se/a/abEK0M/stockholms-storsta-skyddsrum-i-katarinaberget-rustas-upp




Leave a Comment