• Hässlö F1

Scroll to Content




Flygverksamheten i Västerås tog fart i mitten på 1920-talet  och kom att vara ända fram till 1983. Från att endast bedrivit flygverksamhet från vattnet under “Första Flygkåren” med lokaler i kasern på Viksäng flyttade verksamheten ut till Hässlö där hela Flottiljen färdigställdes. Detta tog många år och byggnationerna pågick successivt tillsammans med ett helt nytt område. I och med försvarsbeslutet 1936 om att omorganisera till en medeltung bombflottilj på området övergick även namnet från Första flygkåren till Västmanlands flygflottilj (F1).

Området runt Hässlö

Det är än idag en hel del aktivitet på Hässlö, men inte i form av militär sådan. Sedan flottiljen lades ner har de flesta byggnader fått ett nytt användningsområde, vilket är kul istället för att riva det som en gång byggdes upp och kostade en hel del pengar. När det gäller de fortifierade installationerna runt omkring basen har de mesta begravts under en hel del grus och jord. När man kommer åkande förbi vakten ser området relativt fräscht ut och man kan härifrån se det gamla flygtornet som troligtvis är det äldsta i landet som än idag är i bruk. Man valde att göra en ombyggnation av befintlig fastighet till flygledartorn.

IMG_0797

En stor del av flottiljen ligger placerad på en ås där en stor del av de underjordiska systemen finns placerade, eller rättare sagt fanns. Invid flygledartornet finns en handfull bunkrar med olika funktioner i olika storlekar som man kan se vissa tecken på existens under all vegetation. Ventilationsrör sticker upp lite och var och man bildar sig en uppfattning om hur mycket av området i åsen som är täckt av rum och gångar. Högst upp på åsen fanns tidigare två sändarbunkrar varav en som man fortfarande kunde få en glimt av. Nästan helt igentäckt med grus syns lite av betongen och efter en del krypande kom man tillslut ner till betonggolvet.

Vid det främre klargörningsområdet, på andra sidan flygfältet, finns taxibanorna som leder in till buketten. Skyddsrummen finns kvar som personalen skulle bli tvungna att använda under en eventuell attack. En lång stötvågstunnel går igenom marken och i mitten av den finns en stötvågsdörr som leder in till det skyddade utrymmet. Det häftiga är att hit har folk inte hittat, än. Så skicket på dessa utrymmen är riktigt bra, utan förstörelse och målningar på väggarna. Här invid finns fortfarande förrådet kvar som tidigare tillhandahöll ammunition till stridsplanen på området.

Närförsvaret av flygflottiljen(F1) finns det endast små ledtrådar ifrån. Vid huvudbanans östra ände finns ett par bunkrar kvar som idag är igentäckt med grus, men som tidigare var bestyckade med kraftfulla vapen som skulle kunna slå tillbaka mot en fiende i luften. En utav bunkrarna blottades för ett par år sedan genom att man grävt bort all jord- och stenmassa runt om. Platsen var tänkt att bli parkering ,men bunkern innehöll för mycket armering och betong så rivningen skulle bli alldeles för dyr att genomföra. Beslutet man tog var att minimera chansen för att folk skulle kunna ta sig in i bunkern och detta gjorde man med att fylla upp samtliga utrymmen med  grus och sedan täcka över bunkern med jord.

Runt Hässlö finns riktade radiofyrar DVOR/DME. Dessa hjälper att hitta rätt väg till flygplatsen och det kan även vara en “rundningspunkt” vid längre flygrutter att man då riktar in sig på den och nästa och nästa etc, även i dåligt väder. Dessa sänder på 112.8 MHz am.

F1Flottilj
Huvudinfarten med vakten in mot flottiljen.

Verksamheten startade under det officiella namnet Första Flygkåren år 1929 vid dåvarande Västmanlands regemente. Här inhystes personalen i kasern vid området och själva flygverksamheten ägde rum vid sjöflygstationen vid nuvarnde Östermälarstrand. Därifrån gjordes många flygningar innan man tillslut flyttade till Hässlö. Man kan än idag se spåren av verksamheten då en del byggnader finns kvar, inkluderat den stora hangaren, betongpiren och bunkeranläggningen vid vattenlinjen.

Försvarsbeslutet 1936 var till fördel för verksamheten i Västerås och man beslutade nu för att ombilda till en medeltung bombflottilj med en flytt till Hässlö. F1 blev moderförband gällande uppsättningen av andra flottiljer, där bland annat F4, F7 och F8. Från början var flygfältet endast 500 x 500m stort, vilket behövdes utvidgas rejält och det gjorde man också. Utbyggnaden gick i rasande fart och Badelundaåsen fick ta plats åt många nya byggnader. Man konstruerade ett fungerande bansystem tillsammans med tre stora hangarer varav den ena togs i anspråk av Centrala Verkstaden Västerås.

Nattjakten tillkom när flottiljen omorganiserades genom försvarsbeslut 1948 och nu utvidgades banlängden till 2500 meter. Man gick nu även från J 30 med propeller till J 33 Venom med jetmotor och med detta påbörjades en ny era vid F1. Detta var nu den enda nattjaktflottilj i landet och överfördes till tredje flygeskadern.

Under tidens lopp ute på Hässlö moderniserades det mesta av utrustningen och detta gällde även luftbevakning och stridsledning. Luftbevakningen moderniserades 1945 med rörliga luftförsvarscentraler (LFC) och luftförsvarsgruppcentraler (LGC) för att klara av de krav som ställdes. Jaktcentralen som också var en faktor i nattjakten byggdes som med den nya radarstationen PJ-21R utgjorde en del i Stril 50. Senare omorganiserades nattjakten till allvädersjakt.

Flottiljen blev sedemera en så kallad sektorflottilj med ansvaret över den luftförsvarssektor som F1 var placerad inom. Detta var till följd av att man 1957 valt att lägga ned samtliga flygbasområden och ersätta detta med luftförsvarssektorer som kom att dela upp landet i elva sektorer. Flottiljen i Västerås hamnade under luftförsvarssektor W5 vilket också innebar att F1 fick huvudansvaret över Luftförsvarscentralen Måsen, som utgjorde en del i en gigantisk berganläggning. I samband med nedläggningen av F8 Barkarby 1974 övertog F1 förvaltningsansvaret över flygbasen i Barkarby och även Luftförsvarscentral O5 Puman.

F1 stod flera gånger framför beslutet om nedläggning då regeringen hotat att skära ned på resurser och man ville att en ytterligare flottiljadministration skulle gå i graven. 1979 stod det klart, flottiljen i Västerås skulle avvecklas och detta ansågs av många som en allvarlig effektförlust för flygvapnet och dess krigsförband. Under de fyra resterande år tills nedläggningen flyttades verksamheten successivt över till F16 i Uppsala och sektoransvaret över flygbasen i Barkarby togs över från F1 år 1981. Nästkommande år flyttades även ansvaret för Eskilstuna flygbas (Kjula) över till F13 i Norrköping och slutet närmade sig för flottiljen i Västerås.

 Jaktcentralen

Mitt emot Centrlala flygVerkstaden Västerås(CVV) fanns någonting mycket hemligt som under många år spelat en stor roll i Flottiljens funktion och ledning. Här fanns nämligen sedan 1951 en Jaktcentral dold bakom tjocka stålportar inne i åsen. Namnet för Jaktcentralen R11 blev “Stören” och var fortifierad likt de flesta andra underjordiska installationer inom försvaret. Där inne leddes olika typer av övningar vid basen och tilldelade övningsområden. Även flottiljövningar samt tillämpningsövningar leddes från denna anläggningar med hjälp av en Radarjaktledare(RRJAL).

Kommandocentralen som behövdes i Stril 50 byggdes provisoriskt i Jaktcentralens tömda taktikrum och nu skulle all kommandocentraltjänst och startorder skötas härifrån. På 60-talet byggdes ett modernare skyddad kommandocentral (KC) under marken en bit från området. Härifrån skulle man kunna leda den minutoperativa verksamheten på en flygbas under ett krig behövs ett säkert ställe att vistas i ,och det var därför man byggde denna. Det är en fortifikatorisk anläggning under mark som ligger beläget på ett avstånd från flygbasen utan att man skulle behöva oroa sig för att kunna bli utslagen i ett bombanfall.

Även en direktanslutning till det nya modernare bergrummet LFC Puman fanns i form av en radioförbindelse. I samband med tillökningen av Puman fick Stören en ny funktion och ingick numera som en framskjuten radarstation.

Två Sändarbunkrar byggdes och antenner av typ PS-144/F samt PH-13/F placerades uppe på åsen och nere i bunkrarna installerades material och utrustning för att spana och för att mäta höjden. Jaktcentralen och bunkrarna sammankopplades med nergrävda kablar i långa tunnlar för att kunna sköta antennvridning och radarsignaler ,telefon och kraft. De två sändarbunkrarna var identiska i storlek och i sin utformning och till varsin radar.

Bas 60

Man behövde ett nytt system som skulle kunna mäta sig med de nya tekniska utmaningar som tillkom efter andra världskriget och Bas60-systemet utformades som ett svar på detta. Efter försvarsbeslutet 1958 påbörjades 70 krigsbaser att byggas kompletterat med reservvägbaser. Konceptet Bas 60 var en redig uppdatering på de redan befintliga baser som fanns runt om i landet och nu hade man fått en riktig struktur på verksamheten. Utbyggnaden med nya kortbanor och taxivägar var i full gång samtidigt som skyddsrum och ammunitionsförråd anlades runt om baserna. Strömförsörjningen var en viktig del och den inkom från det ordinarie elnätet men kunde även inkomma via reservkraftaggregat om det ordinarie elnätet slogs ut.

Det fanns olika bastyper och i regel var en flygbas en ordinarie bas (O-bas) men det fanns även så kallade tillfällig bas (T-bas). Skillnaden på dessa var att på den ordinarie basen fanns personal och materiel för att kunna reparera och underhålla flygmaskinerna. Även drivmedel och ammunition i mängder. De tillfälliga baserna hade endast utrustning för att kunna genomföra en klargöring, vilket innebär bränslet och ammunitionen fanns tillgänglig.

Man hade till detta system ett par start- och landningsbanor som flygplanen skulle kunna använda varav en huvudbana som mätte ca 2500m. Man valde att anlägga flera rullbanor med tanke på att det då skulle bli ett rörligare system som skulle vara svårare för fienden att slå ut. Istället för att ha flygmaskinerna på en plats skulle dessa alltså spridas ut på flera ytor runt om basen. Till Bas60 byggdes även en Kommandocentral (KC) i betongbunker med skydd mot stridsgaser och luftstötvågor.

För att kunna skydda flygplanen byggdes klargöringsområden runt omkring basen. Detta för att man skulle sprida ut flygplanen på en större yta och på så sätt motverka att alla förstörs vid ett eventuellt anfall från en fiende. Man använde sig av flera klargöringsområden i direkt anslutning till rullbanan och ett uppställningsområde med ett längre avstånd från basen.

  • Främre klargöringsområde (Framom): Fanns i direkt anslutning till rullbanans båda ändar där högsta startberedskap skulle finnas hos flygplanen. Klargöringspersonal tillkallades endast när området skulle användas, annars ville man hålla platsen tom för att undvika skador och dödsvall vid överraskande anfall. Här fanns även de s.k Törebodabågarna som agerade väderskydd åt både flygplan som personal undan regn och rusk. Det skyddade även mot insyn ovanifrån. Namnet kommer från leverantören av balkarna som fanns placerade i Töreboda.
  • Bakre klargöringsområde (Bakom): Detta område placerades en bit ifrån själva flygfältet, just för att kunna förbereda flygplanen för sina uppdrag. Här på Fällfors fanns detta ca 1km ifrån östra änden på huvudbanan. Även här skulle man göra flygplanen redo för sina uppdrag genom tankning och påfyllning av ammunition samt tillsyn av maskineri. För att göra det svårare för fienden att se flygplanen använde man maskeringsnät som fästes på höga stolpar över asfaltsytan. I vissa fall fanns även träd som man placerat på vagnar som sedan drogs för infartsvägen till klargöringsplatsen för att skydda mot insyn. Här fanns även skyddsrum för personal att skydda sig i om faran var framme, oftast i enklare form som klarar splitter och stridsgas.
  • Uppställningsområde (Uom): Är det område som låg längst bort från fältet av dessa tre kategorier. F1 hade detta område placerat ca 5km från huvudbanan med tillhörande asfaltsfickor för parkering av flygplanen och hangarer tillsammans med verkstäder som möjliggjorde att man kunde göra större reparationer på de flygplan som var skadade. Man kunde använda uppställningsområdet till de flygplan som inte användes för tillfället.

Kungl. Västmanlands Flygflottilj F1
Förläggningsbyggnad på F1 Hässlö

Basbataljon och bemanning

Flygbasen inom konceptet bemannades av en basbataljon ut flygvapnet men även från delar av armén som innefattade luftvärnet. Vid en mobilisering och full bemanning av en flygbas fanns 1200-1500 personer på plats för att sköta sina uppgifter. Skillnaden här var att basbataljonen skulle försvara egna grupperingsområden medans luftvärnet skulle bekämpa fientligt förband som ville ta över basen. De personer som bemannade basen inom basbataljon och skulle även sköta allt från reparation och service av både markytor men även maskiner på området.

Högst upp i ledet och chefen över basen var basbataljonchefen som skulle ha det totala ansvaret. Under chefen fanns de sex enheter som skulle se till att verksamheten fungerade enligt de order som givits: Flygfältsarbetskompani, Intendenturkompani, Stabskompani, Stationskompani, Skyddskompani och Sjukvårdspluton.

Reservvägbas

Förutom huvud- och kortbanor finns det även reservvägbaser som utvecklades under Bas 60-systemet och som följde med till Bas 90-systemet. Dessa har en likhet med kortbanorna i och med att dessa också placerades längs en allmän väg. Reservvägbaserna hade ofta en längd som varierade mellan 1500-2000 meter och dessa baser utmärkte sig väldigt tydligt i form av en lång och bred väg med ett stort avstånd till skogskanten på sidorna. Till dessa reservvägbaser byggdes även fortifikatorisk ledningsinfrastruktur och klargöringsplatser där flygmaskinerna skulle kunna förberedas. Det fanns ingen direkt bemanning vid reservbaserna utan dessa skulle tillföras efterhand.

KC

Inom planen för utbyggnaden av flygvapnet som kom via försvarsbeslutet 1958 beslutades att en kommandocentral skulle finnas till varje bas. Kommandocentralen skulle ansvara för den minutoperativa verksamheten till flygbasen. Från början anlades kommandocentralen i en barack utan något vidare skydd för personalen, de skulle dock få ett skyddsrum intill. Man upptäckte ganska snart att man behövde en säkrare plats med bättre skydd och CFV beslutade 1961 att en fortifikatorisk skyddad betonganläggning skulle placerades på ett avstånd från basen där man inte skulle behöva oroa sig för att bli utslagen i ett bombanfall. Sommaren efter tog arbetet fart med att rekognosera platser där de nya fortifierade kommandocentralerna skulle anläggas. Målet var att ha byggt 70 stycken anläggningar fram till årsskiftet 1968/69.

Redan 1963 stod KC färdigt i både Eskilstuna (Kjula) samt Uråsa och dessa var de första kommandocentralerna som användes på en större övning. Detta utvecklades och tillhörde från början ett system kallad Stril60 inom konceptet Bas 60.

Maskerad ingång till KC på en bas i södra delarna av landet.
Maskerad ingång till KC på en bas i södra delarna av landet.

Den minutoperativa verksamheten innefattade bland annat klargöringen och beredskap av flygmaskinerna, men även flygtrafikledning och spridning av dessa. Den större delen av kommandocentralen kom att utgöras av ledningsrummet där kommunikationsförbindelser fanns kopplade för att sedan spridas ut över basen olika delar. Den vakthavande officeren hade plats längst bak i rummet tillsammans med hans biträde. Till ledningsrummet fanns möjlighet att växla startorderförbindelsen, växla och koppla samtal inom basen med även utlösa flyglarmet.

Kommandocentralen vid F1 – Klicka här

Från kommandocentralen fanns en fast förbindelse till luftbevakningstorn inom basen där luftbevakaren tog emot rapporter från trafikledaren gällande egna starter och landningar, som sedan kunde levereras vidare till luftförsvarsgruppcentralen (LGC) inom sektorn. Från denna LGC gick sedan de sammanställda data och informationen vidare till luftförsvarscentralen (LFC), där beslut och ordrar togs för en kommande insats.  För att motverka bekämpning av egna stridskrafter fanns en underofficer i kommandocentralen vars uppgift var att orientera luftvärnet på basen om den egna flygverksamheten. Den baskabel som var förlagd i baskabelnätet gick via KC för att sedan fortsätta ut till piloterna vid klargöringsplatserna.

Majoriteten av kommandocentralerna är uppbyggd på lika sätt med samma utformning men ändringar kan ha förekommit på de senarebyggda med tiden. KCn hade en stötvågstunnel som löpte parallellt med den skyddade delen med en ingång i vardera ände. För att inträda till den skyddade delen fanns en stötvågsdörr som agerar både stötvågs- och gasgräns. Innanför når man ledningsrummet på höger sida och de två panelraderna där personalen satt syns tydligt. Kabelkanaler i golvet leder in mot apparatrummet i andra änden på anläggningen där all teknik fanns placerad. Värme och ventilation hade ett eget rum intill apparatrummet.

När det sedan övergick från Bas-60 till Bas-90 så ville man nu också utöka ytan i kommandocentralen och även ge personalen ett bättre fortifikatoriskt skydd. Man testade detta i Uppsala då den centralen fick agera prototypanläggning. Resultatet av ombyggnationen i Uppsala var bra och de miljöförbättrade åtgärder uppskattades väldigt. Man flyttade även operatörspositioner samt utrustning som då även fick plats i den nya delen.

Hässlö F1
Uppställningsområdet (UOM) med en av sina hangarer där flygplanen skulle skötas om och repareras vid behov.
Robotförråd Flygvapnet
Fd robotförråd. Robotarna kördes fraktades från Kolsva vid varje träningstillfälle och lades härinne ,och var tvungna att bli fraktade tillbaka till Kolsva efter träningarna pga av säkerheten.

 

Flygenhet 66

Jaktcentralen R11 agerade även ett fåtal gånger åt SÄPO i olika uppdrag rörande “knark-flygningar”. Detta visade sig senare vara någonting helt annat. Efter att bybor i Östmark lagt märke till konstiga flygplan som landat i skogarna och sedan varit spårlöst borta. Polis meddelades och ett stort pådrag var igång i den lilla orten. Runt om i Värmland hade dessa spökflygningar rapporterats och många trodde att det kunde vara Sovjetiska trupper som övade. Detta blev rikskänt i media och till svar fick Allmänheten att FMV utförde olika prov.

Detta var egentligen ett okänd förband inom det svenska försvaret som skulle transportera viktiga personer mellan speciella platser runt om i både Sverige och våra nordiska grannländer. Personerna i detta förband handplockades och alla hade de en bakgrund i försvaret men flög dessa flygningar som privatpersoner med olika täcknamn. Med tanke på att alla dess uppdrag skulle göras i hemlighet och att endast ett fåtal personer visste om detta så fanns även risken att de svenska radarstationerna skulle kunna ta emot signaler från dessa små flygplan, vilket man ville undvika till varje pris.

Dessa övningar som det hemliga förbandet gjorde utövades med mindre modell på flygplanen och oftast i anslutning till våra grannländer men också i Värmland, Uppland och i de ödsligaste delarna av Norrland. Man ville helst utföra dessa övningar i dåliga väderförhållanden då det är svårare för radar och den mänskliga faktorn att se flygplanen. Landningsplatserna kunde vara mindre skogsvägar, gräsytor och liknande ytor som oftast var placerade nära vatten.

Runt om hela flottiljen byggdes olika bunkrar samt värn som skulle agera närförsvar till basen. Några av dessa bunkrar finns kvar idag att beskåda ,andra är helt igengrävda eller rivna. En bit in mot Viksäng fanns även ett område kallat “Oljeberget” där förvaring av drivmedel fanns i cisterner.

 Bunker, Västerås
http://www.fht.nu/fv_bilder_flygbas_flottilj_f1.html

https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stmanlands_flygflottilj

English

F1 Hässlö opened during the official name First Flying Corps in 1929 and was a flotilj in the Air Force and was stationed in Västmanland Regiment.
1936 founded the Royal Västmanland flight flotilj that lasted until the settlement 1983

In 1944 the business was moved to Hässlö and a large construction project was started with the course and other buildings.

The air Surveillance was modernized in 1945 with moving air defense centrals (LFC) and Air Defense Group centrals (LGC).

During F1’s time ,  night hunting was current, and then combat command was neccesary. The hunting central with the new radar station PJ-21R was a part of Stril 50.

Later ,the night hunt  was reorganized  to weather hunting.

The command central was built in a provisional Hunting centrals emptied tactics room and now would all command services and run commands be operated from here.

In the 60s ,there was a modern protected (KC) built under the ground away from the base.

Transmitting Bunkers were built and antennas were placed up on the hills and equipment were installed in the bunkers to scout and to measure the height of the enemies planes.

Hunting Central and the bunkers were connected with underground cables in order to manage the antenna rotation and radar signals, telephone and power.




Leave a Comment