Gemensam Stabsplats Ernst

Ett underjordisk försvarsanläggning beläget i skogarna kring Västkusten som bl.a agerat luftförsvarsgruppcentral till försvarsmakten men även som ledningscentral åt civilförsvaret och försvarsmakten. Tillsammans skapade dessa funktioner den gemensamma stabsplatsen Ernst.

En stor del av uppgifterna i denna artikel är hämtade direkt ur arkivet och Glömd Historia är de första som har fått tagit del av dessa på ett korrekt sätt då dokumenten granskades och hemligstämpeln ströks på plats vid besöket.

Civilförsvarsstyrelsen behövde precis som Försvarsmakten ett skyddat ställe att kunna spendera tid i utom fara för bomber och stridsgaser. Just därför byggde man skyddade anläggningar runt om i landet där man i krig skulle kunna styra samhällets viktigaste funktioner.

Det finns givetvis olika storlekar på sådana anläggningar och skyddsklassen som anläggningarna har kan också variera kraftigt. Dem kunde också finnas nära anslutning till staden eller till och med inne i staden då dom arbetande måste kunna ta sig dit snabbt. Men platsen där dessa fortifierade anläggningar byggdes på var nästan alltid skymd undan för att inte väcka uppmärksamhet ,men undantag finns alltid.

Det de flesta anläggningar hade gemensamt var den egenborrade brunnen med vatten samt reservkraftverk som skulle driva anläggningen med el om övriga elnätet slogs ut. Skydd mot EMP finns också i vissa modernare anläggningar då man klädde in hela anläggningen i stål för att motverka att elektroniken skulle slås ut.

Många av landets ledningscentraler låg skyddade djupt ner i Sveriges urberg och skulle tåla en kärnvapenladdning med en nära träff ,men naturligtvis finns undantag. Ofta hade man en lång tunnel som tryckvågen skulle slå ut sig själv i ,medans anläggningen byggdes i tvär vinkel åt antingen vänster eller höger. Väl därinne fanns en stötvågsgräns samt gasgräns där man var tvungen att passera innan man kunde kliva in i den gjutna byggnaden. Vissa hus byggdes ståendes på fjädrar för att motverka skakningar från berget vid detonation.

Finns inte berg i närheten så grävde man helt enkelt en stor grop i marken och byggde en betongbunker med samma likvärdiga skydd mot bomber och stridsgaser som ett bergrum hade.

Nuförtiden så har de flesta ledningscentraler tagits ur bruk p.g.a att hotbilden har sett annorlunda ut och även för att kostnaderna för att driva dessa anläggningar är ganska dyra. Många centraler har sålts på auktion till privatpersoner eller företag som vill driva sin egen verksamhet därinne. Det finns dock fortfarande anläggningar som är aktiva och som skall fungera som sin ursprungliga funktion. Vi fick möjligheten att följa med personal ned i denna anläggning.

Hemligheter i djupet

Ovanifrån är det nästan omöjligt att se den, även med olika kartmetoder. Under trädkronorna leder den igenvuxna grusvägen förbi vägskylten som påvisar att fordonstrafik är förbjuden. På vänster hand skymtar en dörr omgärdad av betong. Även här ligger vegetationen tätt inpå dörren. Precis vid sidan av dörren syns den lilla skottglugg i betongen som vakterna ska använda vid försvar av anläggningen. Dörren öppnas och en svag doft av ett instängt fuktigt utrymme tränger sig på.

Innanför sträcker sig en trappa nedåt och ansluter till tunneln ett tiotal meter för att sedan ta en tvär högersväng med den första ståldörren som utgör stötvågsgränsen. Efter tjugo meter, i tunnelns mitt, finns en ensam tjock stötvågsdörr på vänster hand. Invid den finns ett gammalt väggur som har stannat sedan länge. Tunneln fortsätter för att sedan mynna ut i en till utgång och utformningen på denna är likt en hästsko. Innanför dörren som agerar stötvågskydd kliver man in i en annan tidsepok där man tydligt ser tecken på installation på mitten av 1900-talet.

Här finns allt som skulle behövas för att leva en längre tid i isolering från omvärlden om det skulle behövas. De bekvämligheter som logement till kök för att kunna laga sin mat och kunna äta den i matsalen som inryms. Toaletter och dusch finns givetvis för att kunna tillgodose behovet när man är instängd under en kris. Den djupborrade brunnen med dess pump hade en kapacitet av 250L/tim och man ville i ett tidigt skede se över dimensionen av pumpen. Detta för att kunna installera en större och även koppla samman försvarsanläggningen till stadens vattennät.

Arbetet tar fart

Överbefälhavaren (ÖB) utfärdade anvisningar för att planering och projekteringen av denna fullträffsäkra anläggning för civila samt militära organ skulle utföras genom fortifikationsförvaltningens försorg. Under andra veckan i maj 1951 åkte representanter från civilförsvarsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen ut och rekognoserade den avsedda platsen och därefter kunde projekteringsarbetet igångsättas.

Det inkom en rad ändringar i byggnadsbeskrivningen som meddelades genom byggnadsinspektören.

Byggnationen av anläggningen delades upp i två etapper, varav den första byggnadsetapp skulle utlysas offentligt genom annons i allmänna dagstidningarna. Denna etapp skulle inte hemligstämplas, men inredningsdetaljer, rumsförteckningar och dyligt fick inte framgå av handlingarna. Den andra byggnadsetappen och dess anbud fick däremot inte utlysas offentligt. Alla handlingar beträffande denna etapp skulle hemligstämplas.

“Tidigare har Fortifikationsförvaltningen till eder sänt ritningar över anläggningen EBBA och JOSEF.”

I ett brev till civilbefälhavaren i tredje civilområdet beskrivs det hur FortF sänt ritningar över anläggningen Ernst, tillsammans med två ytterligare försvarsanläggningar inom samma geografiska område.

Man ansåg att Ernst skulle vara en bra anläggning att förlägga en gemensam stabsplats och detta hänvisade man till den verkställda utredningen som gjordes av befälhavaren för III. militärområdet. På grund av de höga kostnaderna detta skulle innebära att förlägga flera funktioner i samma utrymme tillstyrktes militärbefälhavarens förslag att länsstyrelsens uppehållsplats skulle förläggas till en annan ort.

Man valde att i civilförsvarsstyrelsens utrymmen anlägga de invändiga vägg- och takytorna med en metod som kallas för slamning, istället för putsning. Detta då det var förbjudet att använda sig av puts i normalskyddsrum och denna anläggning klassades som skyddsrum. Kontentan av denna metod skulle också komma att dra ut på tiden då anläggningen var tvungen att torka några månader, innan målningen kunde utföras. Golven i anläggning skulle endast grovgjutas och ej stålslipas.

Målningen skulle brytas ut kontraktet och ersättas med ett nytt anbud. Den nya summan ville man då ha mindre än den ordinarie.

 Anläggningen är överlag ganska omodern och hade den funnits kvar i organisationen idag hade nog en större renovering behövts för att bidra till ett bättre arbetsklimat.

Gemensam Stabsplats Ernst

Den 7 juni 1948 avsände civilförsvarschefen i området en skrivelse till Civilförsvarsstyrelsen med förslag till ny huvudcentral i orten som avsågs vara fullträffsäker. Kommunikation ägde rum i styrlesen och 1949 fick civilförsvarschefen i det gällande området svar att flygvapnet och telegrafverket ville inneha intresse att förlägga speciella ledningscentraler i anslutning till civilförsvarets huvudcentral. Ett skriftligt besked från de olika myndigheterna inkom och en framställning till kommunen gjordes. Ritningarna till den nya anläggningen beräknades föreligga före utgången månaden efter att det skriftliga beskedet.

I denna anläggning fanns alltså flera myndigheter där Civilförsvaret och nuvarande Försvarsmakten är ett par exempel. Det framkommer i dokument att Kungl. Hallands Flygflottilj hade en del verksamhet härinne inom luftförsvaret i form av luftförsvarsgruppcentral. Försvarsanläggningen skulle förvaltas av staden såsom fastighetsförvaltande myndighet. För anläggningens tillsyn och skötsel hade staden anställt en tillsynsman. Samordningsmyndighet för GPL Ernst var fobef för fo 31 (försvarsområde 31). Där skulle samordningen av verksamheten förberedas i fred och omfattningen av dessa förberedelser framgick av GplB. Militärefälhavaren i samråd med länsstyrelsen, civilförsvarschefen i området och representant för chefen flygvapnet kom i början av 1956 överens om bestämmelser för nyttjande, förvaltning mm. av Gpl Ernst i fred och krig.

För att få tillåtelse att besöka denna anläggning under dess storhetstid var man tvungen att kontrolleras och papper fick undertecknas. Detta bekräftades genom papper som skickades mellan telestyrelsen och fortifikationsförvaltningen 1956. Man ville även se över rutiner med tillträde till FortF anläggningar och uppmanar att hemställa en framställan om besök i god tid innan det är dags.

Enligt dokument som skrevs den 11 Mars 1964 beskrivs hur det nya stötvågsskyddet skulle besiktas, vilket innebär att anläggningen troligtvis moderniserades redan då. Till detta ställdes även en ansökan om statsbidrag.

Luftförsvarsgruppcentral (LGC L103 (S18) Karpen

Luftförsvarsgruppcentralerna (LGC) kunde variera i storleken med allt från litet till stort. Denna anläggning är av varianten större och inhyste det som behövdes för att vara självförsörjande i krig. Med stötvågsgränser komdinerat med gasskydd skulle anläggningen stå pall för det mesta som hände utanför.

Ansvaret för luftbevakningen låg hos Armén ,men endast fram till 1948 då ett nytt beslut togs. Det innebar att Luftvapnet var den nya ansvarstagaren och ett nytt system kallad Stril 50 utvecklades och den optiska luftbevakningen moderniserades.

Luftförsvarsgruppcentralerna (LGC) var alltså navet i ett luftbevakningskompani dit all information gick. Man arbetade på låg höjd då den optiska luftbevakningen kompletterade radarn vid dom höjderna. Man skulle även lämna rapporter om andra viktiga ärenden rörande totalförsvaret som bl.a radioaktivt nedfall från en kärnvapenexplosion ,rapport om luftlandsättning, bombfällning, väderlek.

Den huvudsakliga uppgiften som denna anläggning hade var att samla informationen ,sammanställa och delge situationsläge till en högre Central i närheten.

 

Luftförsvarsgruppcentral
Den diskreta ingången som leder ner till bunken. Detta har blivit huvudingången men ytterligare ett inslag finns på höger sida om detta ,en bit bort.
Luftförsvarsgruppcentral
OP-rummet är hjärtat i Luftförsvarsgruppcentralen. Det är här som bestämmelser.
Luftförsvarsgruppcentral
Förbindelsekorridor mellan dom olika rummen. Här är det bl.a logement och toaletter som finns placerade.
Luftförsvarsgruppcentral
Toaletter och Nödvändigheter för att personalen ska vara så bekväma som möjligt med att arbeta under jord.
Luftförsvarsgruppcentral
Matsalen i bunkern. Köket var inte dimensionerat för att maten skulle tillagas här ,den skulle skickas hit från annan plats
Luftförsvarsgruppcentral
När anläggningen inte är bemannad på långa perioder så blir standarden något sämre.
Luftförsvarsgruppcentral
Längst in i denna LGC finner man ritningar och kartor över anläggningen samt området där denna central var verksam.
Luftförsvarsgruppcentral
Telerummet till bunkern där inkommande samtal togs emot och utgående skickades iväg.
Luftförsvarsgruppcentral
Luftförsvarsgruppcentral
Luftförsvarsgruppcentral
Inne i telerummet finner man denna skylt som förevisar vad som gäller.
Luftförsvarsgruppcentral
I en utav korridorerna på det övre plan finner vi Lars som riktar kameran in mot LGCn.
Luftförsvarsgruppcentral
Ett litet köksliknande rum med rinnande vatten och brunn. Dock ingen spis eller kyl. Här var det nog tänkt att äta mat som höll för rumstemperaturer.
Luftförsvarsgruppcentral
Två stolar och ett bord med en karta över närområdet. Det kanske var här som högsta ledningen tog beslut ,hehe.
Luftförsvarsgruppcentral
En vy in mot Ledningscentralen för Civilförsvaret. Bakom kameran finns LGCn med dess utrymmen.
Luftförsvarsgruppcentral
Kartor och översikt på närområde med olika dokument liggandes i Ledningscentralen till Civilförsvaret.
Luftförsvarsgruppcentral
Det taktiska rummet som tillhör Civilförsvaret. Här skulle verksamheten ledas inom den sektorn.
Luftförsvarsgruppcentral
En stor televäxel som man fann nere i det undre planet. Bevarad och intakt blir den nog ståendes så ett tag till.
Luftförsvarsgruppcentral
Mätinstrument till dieselmotorn (KRAGG) som skulle driva anläggningen om strömmen slås ut.
Luftförsvarsgruppcentral
En titt i kraftrummet med dieselmotorn i förgrunden. Rummet är ett par våningar högt och innehåller det mesta som behövs för att driva anläggningen. Ventilationsaggregaten finns i ett annat rum med tanke på säkerheten.

English

An underground shelter located in the forests around Bråviken who acted Air Defense Group Central to the military area. The main task this plant has is to gather data, compile and circulate the situation mode to a higher Central nearby.

Just as many plants , these are placed at a number of different locations, sometimes in the middle of the woods and sometimes they can be right in the center of a major city. These do not need to be built as a fortified caverns, but can be built in the basement of an ordinary house as camouflage.

LGC

Air Defense Group centers (LGC) could vary in size, ranging from small to large. This plant is the variant larger and housed the things needed to be self-sufficient in war. With shock wave borders combined with gas protection, the plant would be able to withstand most of what was happening outside.

The responsibility for air surveillance lay with the army, but only until 1948 when a new decision was taken. It meant that the Air Force was the new responsibilities taker and a new system called Stril50 was developed and the optical air surveillance was modernized.

Air Defense Group centers (LGC) was therefore the hub of an air surveillance company where all the information went. They worked at low altitude due to the optical air surveillance radar supplemented by those heights. It would also give a report on other important matters concerning total defense e.x radioactive fallout from a nuclear explosion, report on airdropping, bomb dropping, weather.

Secrets of the deep

Today, this plant is sealed and sealed, but it is unclear if they chose to clean up the mountain before sealing. There are several reports that a clean-up was done by sealing No.2, others claim that everything still remains down in the depths.

Here you got  all that is necessary for living a long time in isolation from the world if necessary. The facilitie include barracks to sleep, kitchen to cook their food and to eat it in the dining room housed. Toilets and showers are installed in order to increase the “combat value” of those workers.

Leave a Comment